Den vedertagna vetenskapliga teorin om hur den förhistoriska jordmänniskan utvecklade sin upprätta gång säger att det skedde som en följd av att förmänniskan klev ner från träden och började leva på savannen. Där blev det nödvändigt för henne att resa sig i upprätt ställning för att kunna överblicka omgivningarna, både med tanke på dess lurande hot och faror i form av rovdjur, och dess hägrande jaktbyten i form av olika bytesdjur.
Nu hävdar en grupp brittiska forskare, som studerat trädlevande orangutanger på den indonesiska ön Sumatra, att deras studier visar att förmågan att gå på två ben utvecklas långt före ”savannstadiet” i evolutionen. Orangutangerna, som lever nästan hela sina liv i trädens toppar, har frukt som sin främsta näringskälla, och det är just när de balanserar ut på tunna trädgrenar, för att kunna plocka frukter som finns där, som de praktiserar och utvecklar en upprätt gång.
Och vi vet ju vad en upprätt gång betyder för den vidare utvecklingen från djur till människa i och med att den frigör och omvandlar det som tidigare användes som framben till verktyg som kan användas för många andra ändamål. I och med att djuret börjar resa sig på sina bakben startar den avgörande fasen i förvandlingen till primitiv jordmänniska – och till sist färdig människa. Symboliskt då att det som får henne – åtminstone i orangutangens fall – att ta de första stapplande stegen på den vägen är det som är den färdiga människans “idealiska föda”, för att tala med Martinus, dvs frukten! “Frukten på kunskapens träd” som till sist leder till “livets träd”…
Källa: Science vol 316 1 juni 2007 sid:1328 refererat i Dagens Nyheter 2007-06-03.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2008.