Här menar jag att det är viktigt att precisera vad vi menar med universums och materiens skapelse. Enligt ordbokens definition betyder universum ”det hela” eller ”världsalltet”, och om det är det vi talar om, så menar jag att det inte blivit till vid en viss tidpunkt utan att det är en evigt existerande princip. Jag vet att naturvetenskapen – och även Martinus ibland – talar om olika ”universa”. Ett sådant ”universa” är vårt i dag kända fysiska universum. Om det är detta vi talar om så är det givet att det – liksom alla organismer eller skapade företeelser – har en början och ett slut. Men även om vårt idag kända universum i dess egenskap av en levande makrokosmisk organism en gång har blivit till, så har världsalltet, och därmed också materien, alltid existerat. Det är uttryck för den evigt existerande kosmiska princip som Martinus kallar X3, som i sin tur är det manifesterade resultatet av de principer han kallar X 2 (skaparförmågans princip) och X1 (skaparens princip). Om inte alla dessa principer vore eviga så måste livet ha uppstått ur ”intet”, och det blir ju ett logiskt problem…
Det är också ett problem sett utifrån naturvetenskapens eget perspektiv och egna premisser därför att samma naturvetenskap lär oss ju att energi aldrig kan skapas eller förstöras (det som kallas ”lagen om energins konstans”), men grundpremissen bakom dess egen skapelseberättelse är ju att energin (materien) en gång har skapats. En paradox som nu också alltfler naturvetare börjar bli medvetna om. Därför alla teorier och hypoteser som nu alltmer kommer fram om vad som fanns före ”Big Bang”…
Martinus visar också att principer som ”kontrastprincipen” och ”kretsloppsprincipen” är eviga. Kontrasterna förutsätter varandra och de avlöser varandra på samma sätt som årstiderna och dag och natt och det är vår egen andliga hunger och mättnad som bestämmer vad vi upplever som ”ljus” och ”mörker”. Det som är ”mörker” för den ene kan vara ”ljus” för den andre och vice versa. Och eftersom det inte kan finnas någon mättnad utan hunger och ingen hunger utan mättnad, så kan denna eviga process heller aldrig ha börjat. Ytterligare ett bevis för vår evighetsnatur alltså. Men allt detta har ju Martinus analyserat grundligt, så jag får lov att hänvisa till honom och hans litteratur. Se också min artikel på länken https://www.kosmiskresenar.se/essaer/rummet-och-oandligheten/