Enligt Martinus behöver vi inte oroa oss för detta, eftersom det är vårt makroväsen, alltså jordklotet, som med sin andliga atmosfär reglerar vilka djur som har och i framtiden kommer att ha inkarnationsbetingelser här på detta klot. Han skriver t.ex. följande om det i boken Den idealiska födan:
Samma krafter som reglerar havets djur, insekternas härskaror och övriga myriader av varelser utanför människornas räckvidd, omspänner och reglerar också varelsernas antal inom människornas område eller verksamhetsfält. Att människan skulle bli undanträngd av får, kor och svin därför att hon upphör med att äta dem, kan aldrig någonsin bli ett faktum, i synnerhet som ju all onaturlig djuruppfödning därmed skulle upphöra. Av de levande varelsernas antal på jorden har det i själva verket fallit på människornas lott att reglera endast en obetydlig del, vid sidan av den verkliga regleringsfaktorn: jordens andliga atmosfär, genom att den är det direkt utlösande momentet i jordens tilldragnings- och frånstötningsförmåga, och denna i sin tur, enligt kosmiska analyser, utgör fundamentet för jordens astronomiska förhållanden och därmed för dess klimat. Följaktligen blir den andliga atmosfären bestämmande för alla livnäringsförhållanden och existensmöjligheter och därmed även för de levande väsendenas antal på klotet. (Den idealiska födan, kapitel 7).
De djur som kommer att försvinna från detta klot överförs genom reinkarnationsprincipen till andra klot där de kan fortsätta sin naturliga utveckling. Men allt detta sker ju gradvis i långsam takt under loppet av århundraden och årtusenden, liksom också mänsklighetens förändring av sina kostvanor.