Nej, skulle jag svara på den frågan. Han var i alla fall inte aktivist i den sedvanliga betydelsen av det ordet, även om hela hans världsbild och författarskap är en inspiration till en aktiv omskapelse av oss själva och världen. Betyder det att han var motståndare till det som idag kallas ”social aktivism”? Nej, skulle jag också svara på den frågan. I sin bok Världsfredens skapelse skriver han t.ex. om antikrigsaktivister:
Sålunda är världsfreden redan i dag under Guds skapelse. Denna skapelse försiggår alltså, som vi har sett, genom fredsgruppen, vilket vill säga alla de människor hos vilka nästakärleken har blivit så utvecklad att de inte kan sympatisera med krigshandlingar. De är således antikrigsinställda. De utövar ett större eller mindre motstånd mot krig, genom antikrigspropaganda och demonstrationer mot atom- och kärnvapen, mot upprustning, mot större staters förtryck och diktatur över mindre stater. Kort sagt: de utövar motstånd mot allt som är inhumant, brutalt och mordiskt. Och denna insats är en fullkomlig fredshandling, under förutsättning att den inte själv blir till våldshandlingar i form av gatubråk, fönsterkrossning, sabotage och slagsmål med dråp och lemlästning som följd. Människor som utlöser sådana handlingar sitter ju i samma båt som krigsgruppens väsen. De tror sig kunna skapa fred med krig. Dessa väsen hör inte hemma i fredsgruppen, även om de kanske är medlemmar i både den ena och den andra fredsrörelsen. (Världsfredens skapelse, kapitel 41).
Det är också intressant att läsa det han skriver om ”politiker” i kapitlet om ”Jordmänsklighetens mottaglighet för den nya världsimpulsen” i Livets Bog, del 1. Citat:
Vi ställs här inför en rad väsen, vilkas huvudintresse är samhälls- och regeringsförhållanden. Detta intresse kan vara av sådan natur, att det sträcker sig ända från en dominerande, ja stundom rent av brottslig själviskhet, till en utpräglad osjälviskhet eller idealism. Ett sådant intresse känner vi till under benämningen “politik”, och dess utövare kallar vi “politiker”. Ju mer primitivt dessa politikers känsloliv är i förhållande till intelligenslivet, desto mer oädel eller självisk framstår deras politik, medan motsatsen i stigande grad är fallet, ju mer de närmar sig ett medvetandeliv där känslan börjar bli likvärdig med deras högt utvecklade intelligens. I förra fallet blir dessa väsen således rent av fanatiska anhängare av nationalism, krig och maktmedel, av kapitalism och hänsynslösa utsugningsmetoder, blir motståndare till ålderdoms- och sjukunderstöd osv. (Se stycket 95, “Blinda politiker”). I senare fallet är de däremot ivriga förkämpar för internationalism, avskaffandet av krig, utveckling av skol- och undervisningsväsen, statlig omsorg om alla sjuka och gamla. De blir kort sagt oegennyttiga förkämpar för all utveckling mot en ljus och lycklig tillvaro för alla samhällets individer och är därför verkliga idealister. (Livets Bog, del 1, stycke 137).
Längre ned i samma stycke skriver Martinus också följande om en kategori inom ovan nämnda ”idealistiska” grupp som blivit ”revolutionär” och därför ”antireligiös” (jämför Karl Marx berömda uttalande om ”religionen som ett opium för folket”):
Sådana väsen – som mer eller mindre blivit förkämpar för den nya världsimpulsens materiella idéer, utan att ha kommit i beröring med de bakom dessa idéer djupare liggande, religiösa eller kosmiska krafterna och därför som antireligiösa bekämpar dessa – är alltså i själva verket på samma gång förkämpar för och motståndare till världsreformationen. De bekämpar dess andliga men stimulerar dess materiella energier. Men eftersom ingenting kan bestå utan andlig energi eller kraft, är dessa väsen därigenom, utan att själva veta det, i färd med att neutralisera sina egna förehavanden. Men eftersom deras antireligiositet ju egentligen bara beror på frånvaron av en intelligensmässig utredning av de kosmiska lagarna, kommer denna antireligiositet att upplösas i samma mån som dessa väsen – vilka ju i grund och botten är idealister – kommer i beröring med en för intelligensen tillfredsställande analysering av dessa lagar. Och deras politik kommer då att bli renodlad och likt en klar källa välla fram och skapa oaser och fruktbarhet där det nu endast finns brännande öken, torka och död. (Livets Bog, del 1, stycke 137).
Analyserna och toleransen
Det är i detta sammanhang viktigt att understryka att Martinus inte har skapat sina analyser i syfte att angripa eller kritisera någon – varken enskilda individer eller grupper av människor. Tvärtom är analyserna ett försvar för allt och alla, eftersom de visar att allt har sin funktion att fylla i utvecklingen, och att alla därmed är oumbärliga rollinnehavare i livets ödesspel. Tillvaron är alltid så fullkomlig som den för ögonblicket kan vara. Men det är också ett led i denna ”ögonblickets fullkomlighet” att tillvaron ständigt förändras och att ingenting förblir vid det gamla. En av Martinus uppgifter har därför varit att just påvisa och avslöja de företeelser i det jordmänskliga livet som nu befinner sig i degeneration eller är stadda på retur. Men för att kunna avslöja eller analysera en företeelse måste man blottlägga de verkliga sakförhållandena och kalla saker och ting vid deras rätta namn. Annars blir ju analysen osannfärdig eller kamouflerad. När därför Martinus t.ex. avslöjar det vitt utbredda ”maskerade röveriet” i vårt samhälle, så gör han det inte för att angripa eller kritisera någon, utan enbart för att klarlägga företeelsen som sådan. Därmed skapar han förståelse för varför företeelsen ifråga måste gå under och vad som istället kommer att utvecklas. Och det är bl.a. just detta som är de kosmiska analysernas mission.
Däremot var det alltså inte Martinus mission att agera som politisk eller social aktivist, även om hans världsbild i framtiden kommer att inspirera sådana aktiviteter och förändringar i samhället. I Livets Bog, del 4, skriver han bl.a. följande om detta:
För dessa nästakärlekens eller den nya kultur- och moralepokens pionjärer är det alltså inte fråga om att plötsligt göra om världen av i dag eller att göra “politisk” propaganda för en ändring av de existerande samhällslagarna. De är för det i dag existerande samhället just precis sådana som de skall vara för att vara mest till gagn för detta samhälle. Det som skall ändras i dag, måste ändras av “politiker” som är mer i kontakt med samhällsmedvetandet av i dag än vad de nämnda pionjärerna kan vara. Inte heller är det fråga om att man skall “omvända” eller “förändra” medlemmarna av sin familj, sin äktenskapspartner, sina unga söner eller döttrar, lika lite som det är angeläget att “omvända” andra människor, vänner eller bekanta inom sin umgängeskrets. Försök i den riktningen kommer i de flesta fall att skapa rakt motsatt verkan mot den avsedda. (Livets Bog,del 4, stycke 1255).
Försynens redskap
Innebär då detta att vi ska sitta med armarna i kors och invänta världens behov av den andliga vetenskapen?
Självfallet inte! För den som inställer sig på att tjäna Gudomen och livet kommer det aldrig att saknas arbetsuppgifter. En sådan människa kommer alltid att vara ”behövd”, och hon kommer också att upptäcka att människor av egen fri vilja söker sig till henne. Hon kommer att märka att hennes väg allt oftare korsas av sökande själar, vilka har behov av just den slags information hon sitter inne med. Hon kommer också att bli mer och mer lyhörd för den inre röst, som talar om för henne vilka som kan ha glädje av denna information och vilka som inte har det.
Att låta sig ledas av denna ”inre röst” eller inspiration är att låta sig ledas av Försynen. I den mån vi inspireras till olika initiativ och aktiviteter är vi naturligtvis Försynens redskap för detta. Här är det också viktigt att se att vi kan vara olika slags redskap. Det som känns rätt och inspirerande för mig behöver inte vara det för dig och tvärtom. Här måste den enskilde själv ta ställning till sin egen ”inre röst” och inspiration. Detta är också en väsentlig skillnad på den nya världskulturen och den gamla. Medan den gamla i högre eller lägre grad kännetecknas av ”flockmentalitet”, dvs en kollektiv likriktning av de enskilda viljorna eller vad man skulle kunna kalla ”enfald i mångfald”, så kännetecknas den nya av vad man kan kalla ”enhet i mångfald”. Detta innebär att vi alla strävar mot samma mål, men att vi gör det på olika sätt. Djupast sett betyder detta synsätt att det finns lika många vägar till målet som det finns individer.
Principen ”enhet i mångfald” är en universell princip – av Martinus benämnd ”livsenhetsprincipen” – som kännetecknar varje organisk enhet. Om vi till exempel ser på vår egen fysiska kropp eller organism, så kan vi konstatera att den bland annat består av en rad olika organ – organ som alla har var sin individuella uppgift, men som ändå samverkar i en högre organisk enhet. Eller rättare sagt: organen kan samverka – dvs komplettera varandra – just i kraft av att de är olika och har olika uppgifter. Hjärtat och levern har t.ex. var sin funktion, och det är just i kraft av denna organens individualitet eller avvikelse från varandra som helheten kan fungera. Det gäller därför att se hur livet eller Försynen använder oss alla till det vi är bäst ägnade för, och hur vi just därför kompletterar varandra i en högre organisk enhet.
I samma grad som vi blir medvetna om detta förhållande kan vi också inspireras till nya uppgifter i den ständigt pågående skapelseprocessens tjänst. Här har vi alla tillgång till en exklusivt privat ”vägledning” i form av bönens princip. Bönen är till sin natur ett privat eller intimt samtal mellan individen och Gudomen. Att lära sig använda denna ”samtalsform” på rätt sätt innebär att vi blir mer och mer medvetna gudomliga medskapare och medarbetare på vår egen förvandling. ”Vad skulle Jesus ha gjort i en situation som denna?” var den unge Martinus bön i alla utmaningar och prövningar han mötte under sin jordiska uppväxt. Och alltid upplevde han att svaret kom till honom omedelbart. Även om våra bönesvar förmodligen oftast inte upplevs ha den klarheten, så är det något viktigt som sker inne i oss när vi gör bönen till en vardaglig praktik och vana, eftersom man till sist inte kan undgå att bli förtrolig med den man dagligen samtalar med!
Vi är alla medansvariga i världens öde på gott och ont
Som enskilda individer är vi alla kosmiskt sett medansvariga för att världssituationen ser ut som den gör. Så här skriver Martinus om det i boken Mänsklighetens öde:
Tro inte att någon går fri. Varje människa, som ger efter för den minsta lilla gnista av övertro, intolerans, maktlystnad, begär och oärlighet, är enrollerad som soldat i världsbrandens armé, är med om att jaga, såra och dräpa, är med om att plundra, pina och förnedra, hur många vackra och sköna ideal han eller hon annars än må företräda. Naturligtvis skall de goda sidorna i individens medvetande inte förringas eller underskattas. Dessa är ju med om att skapa den stora motvikten mot världsbranden som jag senare skall återkomma till. Men ingen kan alltså helt frikännas från att vara direkt medverkande orsak till samhällssystemets onda eller disharmoni, så länge han eller hon har kvar en liten gnista av de världsbrandsbefordrande tankeklimaten. (Mänsklighetens öde, kapitel 39).
Den enda verkligt väsentliga frågan för oss som enskilda individer blir därför: hur bidrar jag genom mitt sätt att vara och tänka till världsbranden eller kriget och hur kan jag bidra till att släcka branden eller skapa freden?
Det är faktiskt det enda vi kan göra åt världssituationen, men det är å andra sidan inte så lite heller, eftersom den enskildes ansträngningar och insats i ett kosmiskt perspektiv är av mycket större betydelse för mänsklighetens kollektiva öde än man vanligen föreställer sig. Så här skriver Martinus om det:
Den samlade jordiska mänskligheten utgör nämligen, kosmiskt sett, en hel kropp, i vilken varje enskild individ utgör en enhet. En enskild individs manifestation kan därför över huvud taget inte utlösas utan att bli en medverkande faktor vid utformningen av hela mänsklighetens öde. (Martinus: Livets Bog, del 1, stycke 31).
”Ordet” ska bli till ”kött”
“Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”, skrev Karl Marx i Teser om Feuerbach. Martinus tolkning av världen ger oss inte bara en ny förståelse av den och oss själva, utan inspirerar oss också till att verkligen förändra världen genom förändringen av oss själva. På det sättet ska ”ordet” bli till ”kött”. Studiet av ”ordet” är ju det Martinus också kallar ”A-vetande” eller första stadiet i skapandet av en ny förmåga eller talang. Men Martinus önskade inte att hans världsbild endast skulle stanna vid att vara ”A-vetande” eller teori för oss, vilket t.ex. framgår av det han skriver i artikeln Den kosmiska läroanstalten om syftet med sina ”kosmiska analyser”:
Att ni studerar andlig vetenskap kan jämföras med att lärlingar som ett led i sin utbildning går i en teknisk skola, och där kan eleven eller lärlingen ju lära sig många väldigt nyttiga ting. Men han lär sig ju allt detta för att kunna använda det i det praktiska livet, annars har det ingen betydelse. Detsamma gäller för den andliga vetenskapen, den måste användas i det praktiska livet i vardagen för att få någon betydelse. Ett väsentligt led i den kosmiska undervisning som alla dessa lärlingar och elever nu genomgår, består i att pröva om de kan använda sina nya kunskaper i det praktiska livet. Därför ser vi alla dessa människor i högst olika situationer (Den kosmiska läroanstalten Kosmos nr. 2/2013).
Meningen med ”ordet” eller ”A-vetandet” är alltså, enligt Martinus, att det ska inspirera oss till att praktisera teorierna i vårt eget liv och därmed i största möjliga utsträckning göra dem till ”kött” eller det han kallar ”B-vetande” (övningsstadiet i skapandet av en ny talang eller förmåga) och till sist till ”C-vetande” (talangens eller förmågans färdiga stadium)!
Publicerad i tidskriften Kosmos nr 3-2021