Bokens två sidor

books-705417_640

Bild: Pixabay

”Ett bibliotek är en plats där andlig kraft är uppmagasinerad i fysisk materia, och genom den process vi kallar läsning kan den frigöras och uppladda det mänskliga medvetandet. En bok som intresserar en människa är ju som ett element som ger energi till en mottagarapparat.” (Martinus ”Ordet” Tidskriften Kosmos nr 9-2003).

”Jag förundras ibland över att en bok är så tyst där den ligger och väntar på att någon ska plocka upp den och öppna den. Stum, oskyldig, liksom död. Som att sidorna verkligen skulle vara blanka om man öppnade dem. Som om det inte fanns en främmande, myllrande värld av rop och röster och sånger att falla ner i, förlora sig i, besegras av.

Den oöppnade boken avslöjar ingenting, den dånar inte som den borde, den skälver inte som den gör på insidan, den liknar mer en liten kista.” (författaren Sara Stridsberg i sitt tacktal när hon mottog Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2016. Dagens Nyheter 2016-08-16).

Det är, skulle jag vilja påstå, faktiskt rent av något av universell vikt om livet i ett fysiskt universum som Sara Stridsberg i detta citat sätter fingret på. I ett fysiskt universum finns alltid två former av verklighet, liksom det gör hos en bok, nämligen en ”materiesida” och en ”livssida”. Och att man kan se ”materiesidan” är ingen garanti för att man också kan se och förstå ”livssidan”. Den senare sidan, som ju är det primära hos boken, är ju nämligen inte direkt fysiskt tillgänglig på samma sätt som ”materiesidan” är. Om jag öppnar en bok som är skriven på ett språk som jag inte förstår eller kan läsa, så kommer den bokens ”livssida” att förbli sluten för mig hur omfattande och exakta undersökningar och analyser jag än kan göra av dess ”materiesida”. Jag kan alltså i en sådan situation bara tillägna mig vetande om trycksvärta och papper, dvs antalet sidor, ord, meningar och bokstäver eller skrivtecken som boken innehåller, men vilka avsikter, tankar, känslor och minnen som det är dessa skrivteckens mission att uppenbara eller överföra till läsarens medvetande förblir oåtkomligt för mig så länge jag inte förstår eller kan läsa det språk boken är skriven på. Det som är bokens ”livssida” går jag alltså i denna situation helt miste om. Och kanske förstår jag inte ens att det finns en sådan ”livssida”, utan tycker att jag har uttömt analysen av boken när jag har undersökt dess ”materiesida”.

Skillnaden på fysisk och andlig vetenskap

Här kommer vi till det som är den avgörande skillnaden mellan materialistisk och andlig vetenskap eller forskning. Martinus uttrycker det t.ex. på följande sätt i några utvalda och för ämnet belysande citat:

Hela universum eller världsalltet är i verkligheten en enda stor bok. Då hela universum utgör livet, blir det sålunda i sig självt till “livets bok”. Denna allt omspännande bok har också två former av verklighet, nämligen sitt fysiska, synliga framträdande, sin struktur, samt sitt osynliga innehåll. Och då det materiellt synliga, d.v.s. alla universums fysiska detaljer, himlakroppar, solar och vintergator samt de levande väsendenas organismer, människor, djur, växter, mineraler o.s.v., likaledes endast är företeelser, genom vilka något osynligt uppenbarar sig eller ger sig till känna, blir alltså denna synliga värld i princip detsamma som bokens text. Detta materiellt synliga finns således endast till, för att det osynliga härigenom skall kunna ge sig till känna och uppenbara sina avsikter, planer och sin viljeföring eller sin samlade existens. Därigenom kommer sålunda hela universums yttre fysiska detaljer att framträda som det sekundära, medan det osynliga, som uppenbarar sig genom det synliga, blir det primära i tillvaron. Denna i form av hela världen framträdande bok har alltså liksom alla vanliga böcker en materiell, synlig verklighet samt en osynlig verklighet. Den synliga verkligheten är alltså bokens text, dess bokstävers form, dess trycksvärta och papper. På samma sätt som man för att få del av en boks osynliga mentala innehåll eller berättelse måste lära sig läsa bokens text, måste man också för att kunna läsa i det eviga universum eller den absoluta livets bok lära sig läsa denna gudomliga boks text.” (Livets Bog 6 stycke 2052).

”När vi här nämner dessa fakta, är det naturligtvis inte för att kritisera eller göra några invändningar mot den jordiska vetenskapen, det är tvärtom endast för att påvisa dess kommande andliga kursändring. Att endast känna till jordens eller livets materievärde är en lika ofullständig kunskap som den man har om en bok som man inte kan läsa. Liksom bokens pappersvärde inte kan leda in till dess andliga djup, så kan inte heller kunskapen om världens materievärde, dess mått och vikt, föra forskaren in i själva livets verkliga analys utan endast in i materiens omätbara djup och labyrinter.

Den jordiska vetenskapen, som är begynnelsen till den heliga anden eller det medvetandeskikt, genom vilket Gud blir synlig eller livets odödlighet blir till faktum, håller nu på att slutföra uppenbarandet av materiens beskaffenhet eller alla sådana analyser som uttrycks i mått, vikt och hastigheter. Den har, för sin förvånade samtid, på ett underbart sätt kastat en ljusstråle tvärs över materiens stora bälte, ända från vintergatans omätliga stjärnhopar i makrokosmos till atomernas, elektronernas och ännu mindre partiklars lysande stjärnhopar eller våglängder i mikrokosmos. ” (Bisättning kapitel 27).

Om människorna förstod att alla dessa yttre företeelser endast är ord och meningar, som innehåller en verklig uppenbarelse av mentalitet, tanke och vetande, precis som texten i en bok, då skulle man snabbt sluta med att intressera sig för dessa yttre facit och rikta hela sitt intresse på det osynliga medvetande eller tänkande som de är yttringar av. Denna mentalitet, detta tänkande och medvetande som döljer sig bakom alla de materiella manifestationerna, bakom himlakropparna och vintergatorna, skall bli det primära i framtidens kultur.” (Livets Bog 6 stycke 2031)

”Dess kunskap om materiens mått, vikt och hastigheter har vid den tiden för länge sedan kulminerat, och den söker därför inte mer dessa resultat. Men då dessa resultat har uppenbarat en i naturens skapelse orubblig, hårfin logik eller intelligens, och då intelligens inte kan frambringas av materiekombinationer av något slag utan uteslutande kan existera som en medvetandefaktor, vilket vill säga en realitet som endast kan vara en egenskap hos ett levande väsen (ett dött ting kan inte ha intelligens), blir det livsanalysen och inte materieanalysen som blir det centrala inom den kommande vetenskapen. Den nuvarande vetenskapen kommer därför mer och mer att upphöra med att väga, mäta och beräkna materien, till förmån för en tilltagande analysering av medvetande, tanke och liv.” (Bisättning kapitel 31).

”Stjärnhorisonten” eller mått- och viktforskningens gräns i makro- och mikrokosmos

Att den materialistiska utforskningen av universum i vår tid håller på att nå en gräns visas av att man både i makro- och mikrokosmos nu bara ser mer och mer av ett och detsamma, nämligen partiklar och tomrum eller det Martinus också kallar ”stjärnhorisonten” eller ”stjärntöcknet”. ”Stjärnhorisonten” är den materiella forskningens yttersta gräns både i makro- och mikrokosmos. Hur fantastiska hjälpmedel eller ”sinnesförlängningsapparater” som än kommer att uppfinnas för att utforska dessa ”horisonter” så kommer man på den vägen inte att komma fram till någon kvalitativt ny kunskap. Det som sker är endast att ”stjärnhorisonten” förflyttas ännu en bit. Nya galaxsystem eller ”kluster” (till och med ”superkluster” som de största observerbara enheterna nu kallas inom astronomin. Se ev. denna artikel  och denna video) av galaxer uppenbarar sig ständigt i makrokosmos, liksom nya partiklar och ”partikelfält” i mikrokosmos – nu senast den s.k. Higgspartikeln och Higgsfältet, också kallat Higgsdimman  – den sistnämnda benämningen ger ju för övrigt också ett intryck av att forskarna här nått ”stjärntöckesgränsen”. Mer och mer av samma sak kommer man alltså säkert att fortsätta att upptäcka, utan att därför någonsin kunna komma till en minsta eller största enhet. Liksom det inte finns något största eller minsta tal i matematiken (talsystemet är ju oändligt i båda riktningarna), så finns det heller ingen största eller minsta enhet i ett universum som är oändligt både uppåt i makrokosmos och nedåt i mikrokosmos.

Att framtidens vetenskap – som enligt Martinus blir en förening av andlig och fysisk vetenskap – kommer att rikta sitt sökarljus åt ett annat håll blir alltså en naturlig följd av att man förr eller senare uppnår en ”mättnad” på den materialistiska forskningsmetoden och alla dess kvantitativa facit. Och den ”mättnaden” kommer att istället väcka en hunger efter ett annat slags kvalitativt vetande, nämligen ett vetande om ”livsyttringar”. Därför kommer framtidens forskning att bli en ”livsyttringsforskning”, dvs en forskning vars fokus blir att förstå det liv och det medvetande som så varierat och kontrastrikt uttrycker sig i alla naturens och världsalltets skapelser. Att denna forskningsinriktning efter hand blir det som allt mer kommer att känneteckna den jordiska vetenskapen beror djupast sett förstås på att vetenskapens utövare – liksom alla jordiska människor – genomgår en andlig utveckling eller förvandling som kommer att göra den forne materialisten till en andlig sökare – och till sist ”finnare”!

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2017.