Hur ställer man ett ägg på kant? En till synes omöjlig eller olöslig uppgift, men Columbus löste den ju genom att knäcka det skal på ägget som omöjliggjorde att det kunde ställas på kant (se ev https://sv.wikipedia.org/wiki/Columbi_%C3%A4gg)!
Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet ett annat till synes olösligt ”Columbi ägg”-problem på följande sätt:
”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Teodic%C3%A9problemet).
Det s.k. teodicéproblemet var därmed formulerat. En annan elegant och något kortare formulering av samma problem hittar vi hos den amerikansk-skotske författaren Archibald MacLeich som skriver:
”Om Gud är Gud är han inte god. Om Gud är god är han inte Gud”
Frågan är väl om vi inte här också måste knäcka det ”skal” som omöjliggör att teodicéproblemet kan lösas…? Det ”skalet” handlar nog, menar jag, mer än något annat om vår nuvarande inlåsning i tid och rum eller det förhärskande ett-livs-perspektivets paradigm. Om vi utgår från det gängse ett-livs-perspektivet – som ju såväl kyrkokristendomen och dess teologi som materialismen gör – så har vi ett olösligt problem här. Och det är nog detta som mer än något annat har orsakat kyrkornas avfolkning här i västerlandet. Men nu har vi genom Martinus unika förmedling och författarskap fått tillgång till en ”intellektualiserad kristendom” som ger ett helt annat och mycket större perspektiv på vår tillvaro här och nu. Även om man är skeptisk till dessa stora perspektiv, så kan man ju kanske pröva dem som ett tankeexperiment och se om världsbildens logik då går ihop eller inte. Det är framför allt fyra perspektiv jag här vill sätta fokus på:
1) Reinkarnation och karma
Om det är så att vi är eviga väsen som lever många liv eller inkarnationer här i den fysiska världen, och det finns en kosmisk lag som innebär att vi får skörda vad vi sått (både i detta och tidigare liv), som Martinus ger många logiska argument för, så är ju allt vi upplever här på gott och ont konsekvenser av våra egna tankar och handlingar. Om vi däremot är “nykomlingar” i tillvaron, som startat vår livsupplevelse och vårt ödesskapande i och med vår fysiska födelse, så är ju livet skriande orättfärdigt eller perverst rent ut sagt, som inte kan förenas med tanken på en allsmäktig och kärleksfull försyn.
2) Kontrastprincipen och det kosmiska spiralkretsloppet
Martinus svar på den klassiska frågan “vad är meningen med livet?” är kort och gott “att uppleva livet”. Och för att kunna uppleva livet måste vi uppleva alla livets kontraster. Vi skulle alltså inte kunna uppleva ljus om vi inte upplevt mörker. Hela livsupplevelsen består i urskiljande av kontraster, där vi upplever det ena tillståndet mot bakgrund av det andra. I det av oss kända livsområdet kan vi ju konstatera att all upplevelse och allt förnimmande är avhängigt existensen av kontraster. Varje objekt i förnimmelsehorisonten – vare sig det rör sig om syn-, hörsel-, smak-, lukt- eller känselintryck – framträder eller blir förnimbart i kraft av en eller annan grad av avvikelse från omvärlden eller omgivningen. I den mån denna avvikelse eller kontrast saknas eller är för svag kan objektet inte urskiljas och blir därför i motsvarande grad ett med omgivningen eller bakgrunden. Man kan inte peka på ett enda fenomen i den tids- och rumsdimensionella världen som är höjt över eller existerar oavhängigt av denna kontrastprincip. Ljus-mörker, behag-obehag, värme-kyla, uppe-nere, hög-låg, fram-bak, lång-kort, hård-mjuk, blöt-torr, tung-lätt, ung-gammal osv är alla motsatspar som betingar varandras existens i vår upplevelsevärld. Utan det ena existerade inte heller det andra.
Enligt Martinus är vår eviga livsupplevelse – och därmed upplevelsen av alla livets kontraster – organiserad i det han kallar “spiralkretslopp”, som i princip är analoga med t.ex. dygns- och årskretsloppet, dvs de är kretslopp som består av både en mörk och en ljus del. “Motorn” eller drivkraften som gör att det ena tillståndet lagbundet följer på det andra är lagen om “hunger och mättnad”, dvs att varje upplevelsetillstånd – hur “paradisiskt” det än må te sig från vår lokala utsiktspunkt här och nu – till sist leder till en mättnad, och denna mättnad föder en hunger eller längtan efter att uppleva en kontrast till det man är mätt på. Hunger och mättnad är alltså det som driver verket från mörker till ljus och vice versa. Det betyder att vi som nu befinner oss i denna av mörker ännu dominerade värld en gång har längtat efter att uppleva detta, men då framstod det inte som “mörker” eller “ondska” (det man hungrar efter framstår ju alltid som “ljus” i ens eget medvetande). Att vi nu kallar detta “mörker” beror alltså på att vi nu börjar bli “övermätta” på detta tillstånd och därför hungrar efter dess kontrast. Men vi befinner oss inte alla på samma steg i denna mättnadsprocess. Alla har alltså inte krigat färdigt ännu, vilket ju världssituationen också tydligt visar. Men utvecklingen eller mättnadsprocessen går fort nu. Så sent som vid första världskrigets utbrott för hundra år sen hälsades kriget med entusiasm i breda folklager hos alla inblandade nationer. Det har trots allt hänt något sedan dess. Det är inte längre lika populärt eller lockande att dra ut i krig. Och man kan ju fråga sig om vi t.ex. skulle ha haft ett FN idag och många andra former av internationellt samarbete om vi inte hade upplevt behovet av det mot bakgrund av världskrigens mörka erfarenheter.
En försyn som inte tillät oss att skörda vad vi sått – inte bara i förhållande till andra människor utan i förhållande till alla livsformer som ingår i vår kosmiska livsväv (Martinus framhåller exempelvis att massdråpet av djur, som ju är köttätandets förutsättning, är en viktig orsak till vår krigs- och olyckskarma) – skulle alltså sabotera våra möjligheter att utvecklas, ja, faktiskt också sabotera våra möjligheter att uppleva livet… De kosmiska väsen som enligt Martinus utgör försyn för oss har själva en gång också levt och kulminerat i mörker och det är mot bakgrund av detta som de har kunnat utveckla den grad av ljus och kärlek som de nu representerar. Martinus sa en gång “det finns inte någon bandit på jorden så stor att jag inte någon gång varit hans like”. Men mörkrets ödesfrukter behöver vi bara skörda så länge vi har behov för det för att komma vidare i vår humana utveckling. Allt eftersom vi humaniseras och därmed också får en längtan efter att beskydda och vara till glädje för våra medvarelser, så får vi själva en efter hand allt högre grad av kosmiskt beskydd. Och det är också en process som försynen och de kosmiska livslagarna ombesörjer, vilket för oss över till
3) Smärtans och lidandets roll i vår utveckling.
Så här skriver Martinus om det:
Under det att intelligensen kan utvecklas genom erfarenhet och undervisning, kan humaniteten inte utvecklas genom undervisning. Den kan enbart utvecklas genom lidandeserfarenheter. Alla sjukdomar, olyckliga öden eller upplevelser, sorger, bekymmer o.s.v. som väsendet har gått igenom i tidigare liv, har till det nuvarande livet lämnat kvar ett omedvetet minne av dessa upplevelser. Detta betyder att väsendet alls inte förnimmer det som minne. Rent fysiskt, hjärnmässigt kan det naturligtvis inte alls komma ihåg något från sina tidigare liv. Alla erfarenheter av smärta eller lidande blir på det andliga eller psykiska planet ombildade till en förmåga att i väsendets medvetande skapa inte bara en rent intelligensmässig utan också en känslomässig eller själslig bild i dess innersta “själv” av de lidanden det ser att dess nästa mer eller mindre plågas av. Då väsendet sålunda med denna förmågas utveckling inte bara rent hjärnmässigt eller teoretiskt utan också i sin egen känsloförmåga kan förnimma sin nästas lidande och bli lika medvetet i detta som i sitt eget eventuella lidande, skapar denna förmåga en lust hos väsendet att hjälpa sin nästa ut ur hans lidande eller nöd. Det är denna förmåga som gör att vi kan känna medlidande med andra väsen som befinner sig i olyckliga tillstånd. Om en människa ännu bara är så pass utvecklad att hon kan begripa sin nästas lidande med hjärnan men inte med hjärtat, d.v.s. med sin humana känsloförmåga, så känner hon inte alls något behov av att hjälpa sin beträngda nästa. Här är de sympatiska anlagen alltjämt så begränsade att de i verkligheten endast kan utlösa den rent parningsmässiga sympatin till äktenskapspartner, avkomma och familj. (Livets Bog 7 stycke 2408).
4) Livsenhetsprincipen
I ”den intellektualiserade kristendomens” eller det tredje testamentets världsbild är ju Gud inte heller ett väsen som existerar avskilt från oss. Gud är det levande världsalltet som upplever såväl ljus som mörker genom alla levande väsen som upplevelseredskap. All livsupplevelse – således också Gudomens – betingas av kontrastprincipen. Gud är lika beroende av oss som vi är av hen. Skillnaden är att Gudomen upplever alla dessa kontraster simultant och att Gud inte har någon yttervärld att växelverka med, eftersom hen omfattar allt.
Att avlägsna mörkret från livets upplevelsepalett låter sig alltså inte göras – inte heller för Gudomen. Men för oss som nu är mätta av mörkret, och därför längtar efter dess motsats, finns det en uppenbarad väg till ljuset. Och det är denna väg som påskdramat med dess korsfästelse, lidande och död och till sist uppståndelse beskriver för oss. Den korsfäste säger ju enligt Bibeln också ”ta ditt kors och följ mig”. Vårt ”kors” är den smärta och det lidande vi möter i vårt eget liv. Genom att följa Jesu exempel, dvs genom att förlåta allt och alla, kan vi också ”segra” över ”döden” och mörkret, och ”uppstå” till ett nytt liv. Det är påskens djupaste budskap och inspiration, som nu har följt oss i 2000 år utan att vi riktigt kunnat förstå att vår roll i dramat inte bara är åskådarens. Dramat handlar om oss – om dig och mig och vår väg till invigning i livsmysteriet! När vi förstår det börjar också vårt mentala ”äggskal” att spricka. Ägget kan nu utan problem ställas på kant och till sist bli födelsemoget!
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2019.
English version https://s3-eu-west-1.amazonaws.com/editor.production.pressmatrix.com/emags/140886/pdfs/original/4e52da2f-6c57-4567-9b25-a4fd6d64411d.pdf
Se ev också dessa artiklar:
https://www.kosmiskresenar.se/essaer/pasktankar/
https://www.kosmiskresenar.se/essaer/pyramiden-och-paskmysteriet/