I samband med och efter det stora jordskalvet och den efterföljande tsunamikatastrofen i Indiska Oceanen på annandag jul 2004 rapporterades det från flera olika håll och källor om märkliga beteenden från djur som tycks ha föranat den annalkande katastrofen och därför flytt från strandnära områden upp i mer höglänta områden. Här ett litet axplock från vad media skrev om det då:
”I nationalparken Yala på södra Sri Lanka lär inte ett enda djur ha dött, trots att vågen trängde över tre kilometer upp på land. Där finns elefanter, leoparder, bufflar, apor och massor av andra vilda djur. Alla verkar ha kommit undan.” (Forskning & Framsteg nr 3-2005).
“Det finns också flera rapporter om att elefanter som redan befann sig i området kan ha känt på sig att jättevågorna skulle komma. I Sri Lankas stora nationalpark i sydöst, Yala, har inga elefanter eller andra vilda djur hittats döda trots att det finns en lång och drabbad kustlinje där djuren normalt rör sig. Det har lett till spekulationer om att de tycks ha kunnat känna på sig faran och sätta sig i säkerhet.” (Reuters 2005-01-03).
“Redan tidigt på morgonen i samband med jordskalvet reagerade elefanterna. De klagade och lät som om de grät, berättar deras skötare.
Skötarna lyckades först lugna de oroliga djuren. Men efter en liten stund började elefanterna att trumpeta högljutt och sprang sedan mot bergen. Många av turisterna satt då fortfarande kvar på elefantryggarna.” (Aftonbladet 2005-01-03).
Några fler exempel:
”När vulkanen Etna hade en serie utbrott från 2012 till 2014 och centrala Italien drabbades av jordskalv 2016 och 2017, lyckades forskare påvisa att djur reagerade på de kommande händelserna timmarna innan det skedde.
Bland annat lämnade getter och får vulkanens sluttningar före utbrotten. I stället sökte de sig till platser med hög vegetation – ett tecken på att områdena sällan drabbas av lavaströmmar.
Forskarnas slutsats är att djur är medvetna om hotande naturkatastrofer minst fyra till sex timmar innan de inträffar.” (Illustrerad Vetenskap 2019-01-24 https://illvet.se/djur/kan-djur-forutsaga-naturkatastrofer?).
”Rapporter om hur ormar krupit upp ur jorden eller hur grodor övergivit sina kolonier dagar innan en jordbävning har drabbat området har funnits i århundraden. Också gnagare och fiskar har setts reagera men ofta kortare tid i förväg.
Men eftersom vi människor har svårt att förutsäga när en jordbävning är på gång har djurens beteende också varit svårt att utforska.
Forskarnas intresse för hur paddor verkade kunna känna på sig att en större jordbävning var på gång väcktes i samband med den mycket kraftiga jordbävningen i Italien 2009. Den 6 april det året förstördes stora delar av staden L’Aquila 95 kilometer nordost om huvudstaden Rom.
Av en slump utförde en brittisk forskare från Open University i Milton Keynes, biologen Rachel Grant, en undersökning av en koloni med paddor i San Ruffino-sjön 74 kilometer från L’Aquila.
Fem dagar före jordbävningen inträffade plötsligt något oväntat i paddkolonin. 96 procent av hannarna försvann plötsligt, skriver BBC. Tre dagar före skalvet, som var på 6,3 på richterskalan, försvann så samtliga par som sökt sig till sjön för att para sig.” (Dagens Nyheter 2011-12-01 https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sa-vet-djur-nar-en-jordbavning-kommer/).
Japan och Kina är också två länder där jordskalv ofta inträffar och där befolkningen har lärt sig att vara uppmärksamma på speciella signaler från sina husdjur. Det berättas t.ex. att befolkningen i en del av Kina, där jordskalv ofta förekommer, av erfarenhet har lärt sig att om deras hundar blir oroliga och utan synbar anledning börjar skälla mitt i natten, så kan det vara ett jordskalv på gång.
“Det finns också exempel där myndigheter framgångsrikt förutsett en stor jordbävning – delvis grundat på observation av djurbeteenden. Exempelvis bestämde kinesiska myndigheter 1975 att miljonstaden Haicheng skulle evakueras bara dagar före en jordbävning som mätte 7,3 på den s.k. Richterskalan. Endast en liten del av befolkningen skadades eller dödades. Om staden inte hade evakuerats beräknas antalet dödsfall och skador ha uppgått till över 150 000.” (National Geographic nr 11-2003 https://www.nationalgeographic.com/animals/2003/11/animals-sense-earthquakes/).
Forskare har försökt förklara varför djuren har en sådan ”föraningsförmåga” – i mycket högre grad än vad vi har – utifrån deras sinnesutrustning. Det är t.ex. känt att elefanter har mycket känsliga fötter som kan känna också små vibrationer i marken som passerar obemärkta för oss. Men enligt Martinus handlar denna ”djuriska” förmåga i grunden om en “psykisk instinkt”, som hos den moderna människan är degenererad, men som “hos djuren och de första jordmänniskorna är, respektive var, renodlad och därigenom gjorde dessa nästan ofelbara i sin föraning eller i sina psykiska instinkter”, som han skriver. Citat:
Djuren är alltså i stor utsträckning tränade i förmågan att kunna känna igen en uppkommande händelses begynnande späda verkningar, ja till och med medan dessa ännu är så hårfina att de inte ens är tillgängliga för de rent fysiska sinnena. Dessa späda verkningar blir därigenom till kännetecken, rättesnören eller varningssignaler för dessa väsen, redan innan den av dessa verkningar framkallade händelsen hunnit få något märkbart fysiskt utbrott. Och det är denna igenkänningsförmågas vidare utvecklade förgreningar som vi känner till under benämningen “psykiska förmågor”. Dessa förmågor leder flyttfågelns flykt från världsdel till världsdel, leder brevduvan och bina tillbaka till hemmet, låter djuren i stor utsträckning ha föraningar om kommande oväder, naturkatastrofer etc. Denna psykiska medvetandefunktion existerar ännu i de första zonerna inom jordmänskligheten och kan spåras ända upp i kulturmänniskornas stadier…
Medan föraningsförmågan hos djuren och de första jordmänniskorna är, respektive var, renodlad och därigenom gjorde dessa väsen nästan ofelbara i sin föraning eller i sina psykiska instinkter, så är den hos kulturvarelsen mycket osäker och bristfällig, endast en svag avglans eller ett “eko” av vad den en gång varit. (Livets Bog 1 stycke 187 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=187).
Då blir förstås nästa fråga varför denna förmåga degenererar på ”kulturmänniskans” utvecklingsstadier? Det är enligt Martinus ett resultat av den ”kosmiska kemi” han beskriver i sin världsbild. Den fysiska kemin är ju en vetenskap om fysiska ämnesreaktioner, medan det han kallar ”kosmisk kemi” är en vetenskap om medvetandets ämnesreaktioner och utveckling. Som han t.ex. visar i sin symbol ”Grundenergiernas kombinationer” är vårt medvetande sammansatt eller uppbyggt av sex ”grundenergier”, som genomgår ett lagbundet kretslopp från latens till kulmination i olika faser enligt det mönster vi kan se här (se också symbolförklaringen på länken http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-12):
Av dessa sex energier, som på symbolen är markerade med lika många färger, är de röda och gröna ”kägelfigurerna” mest intressanta i detta sammanhang. Där den röda kulminerar eller är som störst, där är den gröna latent eller som minst och vice versa. Den röda färgen symboliserar instinktenergin och den gröna intelligensenergin. Intelligensens utveckling medför alltså instinktens degeneration. Det kan man förstå mot bakgrund av att instinkten till sin natur inte är något annat än en serie psykiska automatfunktioner, som alltså automatiskt och därmed mer eller mindre omedvetet regerar väsendets medvetande och beteende på ett visst stadium i utvecklingen, grundat på många inkarnationers erfarenheter av behag och obehag och den aningsförmåga som dessa erfarenheter resulterat i. En aningsförmåga är alltså det förnämsta resultatet av en instinktstyrd tillvaro. Intelligensen däremot är ju en förmåga att analysera och tillägna sig realistiskt vetande (till att börja med dock bara när det gäller den fysiska dimensionen av tillvaron) ”varvid ett klart och orubbligt andligt dagsmedvetande i motsvarande grad börjar uppstå” (Martinus LB 1 stycke 187).
Lägg märke till formuleringen ”börjar uppstå”. Så länge som detta vetande och denna analysförmåga bara omfattar den fysiska dimensionen är det ju en i hög grad ofärdig företeelse, men det är likväl en början till ett nytt ”andligt dagsmedvetande”. Det kan vara värt att tänka på, eftersom det i förstone kan verka som om intelligensens utveckling har fört oss in i ett andligt tomrum där människan bara räknar med det som hon kan väga och mäta. Men detta andliga ”tomrum” är bara till för att så småningom kunna fyllas med ett nytt innehåll! Så degenerationen av instinkten och de därmed förbundna ”lågpsykiska förmågorna”, som Martinus kallar dem, är nödvändig för att senare ge plats åt ”ett klart och orubbligt andligt dagsmedvetande”. Och för att det ska kunna bli en realitet måste intelligensen balanseras av en utvecklad human känsla (den gula kägelfiguren på symbolbilden ovan), som till sist blir resultatet av många inkarnationers smärtsamma erfarenheter. Det skapar det tankeklimat han benämner ”intellektualiserad känsla” eller ”humaniserad intelligens”, vilket i sin tur öppnar vårt medvetande för inströmmandet av intuitionen (den blå kägelfiguren på symbolbilden) som är det kosmiska medvetandets energi!
Publicerad i tidskriften Kosmos nr 2-2020.