”Låste jag dörren? Stängde jag plattan på spisen? Bäst att se efter en gång till…”
Är det någon läsare av dessa rader som känner igen sig i detta? Det är nog inte helt ovanliga tankar eller ett helt ovanligt beteende, enligt i varje fall min erfarenhet. Vad som däremot är mer ovanligt – men ändock mer vanligt än de flesta av oss kanske tror – är att sådana tanke- eller kontrollimpulser kan vara inkörsporten till olika slags tvångssyndrom eller kontrollmanier av mer eller mindre svårartat slag. Enligt undersökningar gjorda i Sverige lider 2-3 procent av befolkningen av det som på fackspråk kallas OCD (OCD är en förkortning för det engelska uttrycket “obsessive-compulsive-disorder”, som betyder “tvångstanke-tvångshandlings-sjukdom”). Det som senare kan utvecklas till OCD börjar nämligen ofta med tämligen oskyldiga små upprepningar av kontroller av vissa saker, som vi i och för sig vet att vi redan har kontrollerat, men som vi bara ”för säkerhets skull” bestämmer oss för att vi måste kontrollera en gång till. Och en gång till. Och…
Ja, det finns t.ex. människor som kroniskt kommer för sent till sitt arbete – eller till skolan om de studerar – i stort sett varje dag, bara därför att de gång på gång måste upprepa de där kontrollerna av spisen och dörren, och vad det nu annars kan vara, innan de till sist kan lämna sitt hem. I en sådan situation har upprepningstvånget, och de kontrollbehov som är dess orsak, blivit vad man kallar ”maniskt”, vilket blir direkt handikappande för den drabbade individens möjligheter att leva ett normalt socialt liv. Men de drabbade är, visar också undersökningar, ofta duktiga på att dölja sitt ”handikapp” eller ”onormala” beteende för omgivningen, just eftersom de skäms för det, och ”åskådaren” i dem kan se att det inte är ett normalt eller sunt beteende. Men det räcker alltså inte alltid för att kunna ändra på de handlingar som ”aktören” i dem tvångsmässigt fortsätter att upprepa.
Vid andra former av psykiska störningar eller problem är det ofta inte så lätt att dölja dessa för omgivningen, men människor med tvångssyndrom är, visar också forskningen, ofta förhållandevis välanpassade och välfungerande i samhället i övrigt, och som sagt duktiga på att dölja sitt problem för omgivningen, så därför anar denna omgivning ofta inte problemet.
När jag utbildade mig till studievägledare, så hade vi en lärare i psykologi som berättade att han under sin värnpliktstid hade en kamrat på samma logement, som till det yttre var helt ”normal” och till synes välfungerande i alla sammanhang. Men han hade den lilla ”egenheten” eller privata hemligheten att han varje morgon gick upp två timmar innan den allmänna väckningen på logementet för att han var tvungen att kontrollera att alla kranar i logementets toaletter och duschrum var ordentligt stängda. När han hade kontrollerat alla färdigt, så började han om på ett nytt kontrollvarv med samma kranar som han just kontrollerat. Och sen ett varv till… osv. Så höll han alltså normalt på i två timmar tidigt varje morgon innan kamraterna på logementet vaknat… Och utan att kamraterna anade det. Det är inte svårt att förstå att ett kontroll- och upprepningstvång som antagit sådana proportioner måste vara en tung mental börda att bära.
Gamla talanger och automatfunktioner
Vad kan orsakerna vara till att tvångstankar och därav följande tvångshandlingar kan få en sådan makt över sinnet och beteendet?
Låt mig först säga att Martinus, mig veterligen, aldrig har skrivit ner någon “kosmisk analys” av ämnet “tvångstankar” eller tagit upp det i något av sina många föredrag, om än han faktiskt förutskickar det i det allra första numret som utgavs av denna tidskrift i april 1933 (se ev. Artikelsamling 1 stycke 3.6). Men även om Martinus som sagt inte behandlat ämnet explicit, ger han oss dock några viktiga ledtrådar till problemets analys och lösning som jag här vill försöka tolka och sammanfatta.
Den första viktiga ledtråden är, som jag ser det, reinkarnations- och talangkärneprincipen. För det är nog klart att när tankar och beteenden får en tvångsmässig makt över sinnet, så måste det finnas en bakgrundshistoria i tidigare inkarnationer i form av något som man ännu inte har kraft att frigöra sig ifrån eller som mer eller mindre uppodlats till automatfunktioner och vanemedvetande – det Martinus också kallar C-vetande (1) – genom kanske flera inkarnationer.
I mänsklighetens utvecklingshistoria vet vi att de religiösa ritualerna, som till sin innebörd ju är handlingar som ska upprepas om och om igen, har spelat en stor och reglerande roll i det andliga livet. Det mer eller mindre frivilliga tillämpandet av komplexa, repetitiva religiösa riter under ett antal inkarnationer kan inte undgå att sätta sina spår i medvetandet hos utövaren. Vi kan också se att barn ofta ägnar sig åt ett rituellt tänkande och beteende i sina lekar. T.ex. att man inte får trampa på skarvarna mellan stenarna i gatans trottoar, och att man måste göra olika räkneövningar som visar hur många gånger man gjort en viss sak, vilket ju påminner en hel del om det i flera religioner förekommande x antal gånger som man t.ex. måste be dagligen.
Enligt Martinus är det ju så att vi under de ca. 30 första levnadsåren av varje inkarnation “repeterar” tidigare livs utvecklingsstadier för att på nytt under en viss tid aktualisera de problem vi konfronterats med – och ibland övervunnit – redan i tidigare liv (2). Därför är det ju också, när det gäller tvångstankar och dito beteenden hos barn, svårt att veta om det bara är uttryck för en fas som han eller hon måste “repetera” under uppväxten, eller om det är uttryck för en problematik som mer eller mindre också kommer att prägla individen i mer vuxen ålder.
Personlighetsdrag och ”farofantasier”
Under alla omständigheter måste det alltså finnas en organisk grund för tankarna och beteendet genom ett tidigare uppodlat vanemedvetande som bärs av därtill ägnade “talangkärnor”. På hemsidan för det svenska OCD-förbundet Ananke, som är en ideell stödförening för personer med tvångssyndrom och deras anhöriga, kan man om typiska personlighetsdrag hos tvångssyndromdrabbade bl.a. läsa:
”Hos en stor del finns ett inslag av tillbakadragenhet, pedanteri, petitmeteri, hög moral- kodex och överdriven ansvarskänsla, som gör att de varken skadar andra eller glömmer att låsa dörren. En stor grupp är mobbade redan i skolan eftersom de ofta är sköra vilket andra barn snabbt märker.” (3)
Egentligen är ju de personlighetsdrag som beskrivs här mänskligt sett positiva egenskaper, bortsett från pedanteriet och petitmeteriet. Men pedanteri och petitmeteri är ju egentligen bara en lite mer extrem form av det vi brukar kalla ordningssinne och noggrannhet. Man kan alltså säga att det är ett ordningssinne och en noggrannhet som i detta fall har ”löpt amok”, och i stället för att vara individens ”tjänare” har blivit hans eller hennes ”diktator”. I detta ligger ofta också ett mer eller mindre starkt inslag av ”perfektionism”. Det är t.ex. inte ovanligt att elitidrottsmän – som ju i hög grad är utsatta för både inre och yttre krav på ”perfektion” i sina idrottsliga prestationer – är eller blir drabbade av vissa ”tvångssyndrom” (t.ex. i form av olika ritualiserade förberedelse- och rörelsemönster, som individen känner sig tvungen att underkasta sig). Många konstnärer och artister talar också om sin inre kamp eller själsliga brottning med ”perfektionistdjävulen”.
När det gäller behovet av kontroll, så har det också en utvecklings- och erfarenhetsbaserad grund i det Martinus kallar vår ”farofantasi”. Denna ”farofantasi” uppstår som ett resultat av många inkarnationers lidanden och smärtsamma erfarenheter. Om jag exempelvis genom slarv eller oaktsamhet någon gång i en tidigare inkarnation har förorsakat en brand eller eldsvåda, är det ju inte så konstigt att jag i kommande inkarnationer får en förstärkt ”farofantasi” på det området, som kanske kan ta sig uttryck i ett mer eller mindre maniskt behov av att kontrollera att jag verkligen stängt plattan på spisen…
“Tvivelssjukan” – eller när man inte litar på sina sinnen
Men bara det räcker inte som förklaring till att ett sådant kontrollbehov kan gå över styr på det sätt som vi ser i samband med just tvångshandlingar. På den ovan nämnda hemsidan för det svenska OCD-förbundet skriver man om det man kallar ”tvivelssjuka”, som man menar att mycket av det tvångsmässiga kontrollbehovet har sin grund i. Citat:
“Tvivelssjukan” gör att man inte litar på sina egna sinnesintryck. Därför kollar man spisen inte en utan flera gånger. Man registrerar sinnesintrycket men hjärnan förmår inte bekräfta det – kan inte “lämna ett kvitto”. Därför vänder man i dörren och kollar ännu en gång. De flesta tvångshandlingar bottnar i “tvivelsjukan”. (4)
Vad som alltså också sker vid sådana tvångssyndrom är att individen allt mer upphör att lita på sina egna sinnen, och det är farligt därför att sinnena ju kosmiskt sett är våra bundsförvanter och redskap för att kunna orientera oss i denna värld. Om jag t.ex. upprepade gånger måste kontrollera att jag verkligen stängt av plattorna på köksspisen eller att jag låst dörren etc., trots att jag egentligen vet att jag redan har gjort det, så är det ju därför att jag i den situationen inte litar på mina egna sinnen, och det leder också till olycksaliga energiblandningar i medvetandet där intelligensen eller förnuftet, som ju alltså vet att jag redan gjort den kontrollen, sätts ur spel till förmån för instinkten som ju är den energimässiga grunden för den automatiska upprepningens beteende. Det kan alltså leda till att det kommer instinktenergier in i områden av hjärnan som normalt sett annars är intelligensenergins domän eller “hemmaplan”. Martinus har skrivit om att det är sådana “felstyrda” eller vilsekomna energier, och de inre konflikter och kollisioner som de kan medföra, som är den djupaste grunden för alla sjukdomar. Se t.ex. hans artikel “Partiklar, tomrum och tankekraft” (5).
Så kallad hjärnscanning av människor med OCD visar en större aktivitet än vad som är normalt i de delar av hjärnan, där sinnesintryck vidareförmedlas till kroppens nervceller, vilket bland en del forskare gett upphov till hypotesen att det är denna ”hyperaktivitet” som stör hjärnan, och gör att den drabbade börjar tvivla på sina sinnen. Från en materialistisk utgångspunkt eller synvinkel är det ju en logisk hypotes, men i den andliga vetenskapens perspektiv är sådana förändringar i hjärnans tillstånd och normala aktivitetsmönster ett symtom på eller en verkan av bakomliggande energiers och krafters spel. Frågan är alltså vad som är orsak och vad som är verkan? För den materialistiske forskaren, som ser hjärnan som orsaken till hela vårt medvetandekomplex, är det som sagt naturligt och logiskt att betrakta avvikelser i hjärnans normala aktivitetsmönster som orsak till ”avvikelser” i individens tänkande och beteendemönster, men för den andlige forskaren är alltså förhållandet det omvända.
Egenterapi och bön
En följd av det senare perspektivet är också att det ligger i vår egen makt att ”omprogrammera” sådana olyckliga och lidandealstrande medvetenhetstendenser och talanger! Och det finns inget annat sätt att göra det än genom att upphöra att ge dem fortsatt näring. Då kommer de efter hand att “vissna” och dö ut. Detta är – precis som vid andra former av vanebetingade missbruk – förvisso lättare sagt än gjort, men det är intressant att notera att den terapiform som verkar ha störst framgång i behandlingen av OCD är s.k. kognitiv beteendeterapi, som går ut på en aktiv “omprogrammering” av de tvångsmässiga tanke- och beteendemönstren för att ersätta dem med andra beteenden.
Detta fungerar kanske bäst när det gäller tvångsbeteenden av typen kontrollmanier. Genom att tvinga sig själv att avstå från att kontrollera att t.ex. köksplattorna är avstängda mer än kanske en gång, så kommer man visserligen i förstone att uppleva en ångestreaktion, men den klingar efter hand av i brist på ny näring för “talangkärnan” för det beteendet. Precis som rök- och alkoholbegäret och de därmed förknippade abstinenserna – som ju också är en ångestreaktion – hos en nikotinist eller alkoholist efter hand klingar av om man upphör att tillfredsställa begäret.
Här måste man också tillfoga att det nog ofta finns ett mer eller mindre starkt mått av det Martinus kallar “besättelse” från “osaliga andar” i det s.k. “mellantillståndet” (gräns- eller övergångszonen mellan det fysiska och det andliga planet) med i bilden både när det gäller missbruk av ovan nämnda slag och i samband med olika slags tvångssyndrom. “Osaliga andar” som själva befinner sig på samma eller likartade olyckliga tankevåglängder och därför förstärker missbruket eller beteendet hos sina jordiska olycksbröder och systrar. Något som också kan ske utan att någon av de involverade parterna är medvetna om denna mentala ”symbios”. Vår medvetandevärld är ju en elektromagnetisk våglängdsvärld, som fungerar enligt tilldragnings- och frånstötningsprinciper, som innebär att ”lika drar till sig lika”.
I denna inre kamp med förvärvade olyckliga vanor och talanger har vi alla också en mäktig bundsförvant eller allierad i bönens princip. Bönen innebär ju att vi kopplar upp oss på en annan och ljusare tankevåglängd, som faktiskt gör att vi, som Martinus har uttryckt det, ”får universums hela medvind i ryggen”. Och vad kan i längden stå emot en sådan naturkraft? I boken Bönens mysterium har Martinus även formulerat det på följande sätt:
”Kan bönen då garantera lyckan? – Ja, bönen kan bli så fullkomlig att den i förbindelse med kosmiskt vetande helt kan utestänga sorgernas och olyckornas mörka skuggor från individens själsområde.” (6)
Noter:
1) Logik kapitel 94
2) Livets Bog del 2 stycke 424 (http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=52&stk=424)
3) http://www.ocdforbundet.se/fragor.htm
4) http://www.ocdforbundet.se/fragor.htm
5) Kosmos nr 1-2001. Finns också att läsa på länken http://www.martinus.dk/da/kosmos/kosmos/1969/kos1969-01-003.php
6) Bönens mysterium kapitel 2
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-2011.