”Det stora livsproblemet “Vad är sanning?” förblir ständigt mystik. Men hur skulle väl de uppväxande generationer, som är födda i dessa motstridiga tankeklimat, ha förmåga att förstå eller komma fram till det riktiga svaret på detta universella världsproblem? – Hur skulle de kunna tro på kärlek till nästan, på sanning och rättfärdighet, när allt omkring dem i så stor utsträckning synes vara orättfärdighet, brutalitet och tillfälligheter? – Hur skulle världsalltets stora allmängiltiga grundprincip, att “allt är mycket gott”, kunna bli sannolik, trovärdig eller acceptabel i denna miljö?” (Martinus: Logik kapitel 2).
”Sanningen är det absoluta vetandet om osanningen”, skriver Martinus i sin lilla bok ”Vad är sanning?”. Vad menar han med det? Detsamma som han också har uttryckt i orden ”visdomen är kunskapen om mörkrets verkningar”. Det är den självupplevda kunskapen om mörkrets verkningar, som han också kallar ”invigningen i mörkret”, som är förutsättningen för att senare kunna uppleva invigningen i ljuset och sanningen. Enligt Joh 14:6 säger Jesus ”jag är vägen, sanningen och livet”. Martinus förklarar att det han är ska vi alla en gång bli genom att under många fysiska liv eller inkarnationer vandra på erfarenhetens alla vägar och avvägar. Därför lever vi just nu i krigslarmens värld, vilket kosmiskt sett betyder att vi är inne i en forcerad utveckling bort från krigets och mörkrets makt över våra sinnen. En utveckling som kommer att föda en väldig längtan efter att få uppleva en kontrast till allt det som nu plågar oss. Det är det som är ”vägen” i vår nuvarande ”Golgatavandring”. Den väg som Jesus vandrade med korset till Golgata kallas ju ”Via Dolorosa”, vilket betyder ”smärtans väg”, och vår egen vandring på den vägen kommer till sist att leda oss till ett möte med sanningen och livet.
Men än så länge är denna verklighet inte upptäckt av massorna. Svaret på den stora frågan “Vad är sanning?” ses ännu av flertalet genom fanatismens, övertrons, egoismens och missförståndets färgade glasögon och är ännu ett diskussionsämne, ett stridsäpple och den verkliga orsaken till krig, lidande, motgång och livsleda. (Martinus: Logik kapitel 4).
Kärlek och sanning
”Det bästa sättet att lära känna livet är att älska många saker”, skrev Vincent Van Gogh, och det menar Martinus också, helt enkelt därför att det är kärleken som är sanningen om livet. Kärleken i dess kosmiska eller obegränsade betydelse. Redan i ”Företalet” till sitt huvudverk kommer han in på detta. Han skriver där:
Även om boken har manifesterats i en för dessa väsen anpassad, elementär form, kan detta säkerligen inte förhindra att dessa väsen under studiet av dess innehåll – på grund av sina medfödda naturliga anlag – i högre eller lägre grad kommer att över- och undervärdera de inbördes detaljerna i densamma, i samma mån som de i sitt medvetande ännu hyser partiskhet. Därför kommer de bara att förmå skapa sig en förståelse eller en mental bild av dessa detaljer som är mer eller mindre partiskt utformad, till förmån för de fält där vederbörandes kärleksförmåga är mest utvecklad, och mer eller mindre till nackdel för de fält där denna förmåga är minst utvecklad.” (Martinus: Livets Bog, del 1, stycke 14)
För att förstå en detaljs natur måste man alltså kunna införliva den i sitt sympatifält. Så länge det finns väsen och företeelser som vi inte kan känna sympati för, kan vi alltså inte uppleva sanningen om livet! Martinus får ordet igen:
Eftersom den zon som vetenskapen är på väg att glida in i är en kärlekszon, kan väsen som inte nått särskilt långt i att utveckla kärlek inte alls bli några framträdande auktoriteter inom den zonen – hur mycket fysiskt kunnande och vetande de än sitter inne med. Naturligtvis får det fysiska vetandet inte föraktas. Tvärtom är det en utomordentligt stor och viktig faktor, utan vilken den andliga vetenskapen eller “kärleksvetenskapen” aldrig skulle kunna bära fullkomliga blommor eller frukter. Genom den fysiska vetenskapen leds ju mänskligheten fram till kärlekszonen. Och genom denna vetenskap har den kunnat utveckla förmågan att gå en högre medvetandeform till mötes. (Livets Bog, del 1, stycke 230)
Det krävs inga särskilda moraliska kvalifikationer för att kunna hantera ett mikroskop eller teleskop och med hjälp av dessa, och andra liknande hjälpmedel eller ”sinnesförlängningsapparater”, kunna producera eller leverera mängder av mer eller mindre användbara och nyttiga ”mått- och viktfacit”. Men för att kunna förstå vad dessa ”mått- och viktfacit” egentligen betyder eller vill säga oss krävs alltså att vi också kan komma i en sympatisk kontakt med något som är osynligt på det fysiska planet, nämligen de avsikter eller intentioner som alla skapade ting är manifestationer av. Och det kan vi alltså bara när vårt eget sinne vibrerar på en våglängd som omfattar hela livets mångfald eller manifestation med samma opartiska eller odelade sympati. Då börjar vi uppleva hela livet som en ”smekning” eller sympatiyttring från det levande väsen som är vår egen tillvaros djupaste såväl ”jag” som ”du”. Martinus beskriver det mycket vackert i den lilla boken Kring min missions födelse:
Jag såg, att all materia var levande, var Guds manifestation, var hans sanna kött och blod. Jag smekte den “döda” såväl som den levande materien, smekte de mineraliska såväl som de animaliska ämnena. Jag älskade stenarna såväl som de levande varelserna, emedan de tillsammans utgjorde Guds kropp. Och Guds kropp smekte mig. Det var som om det gyllne ljuset, upplevelsen av den helige Ande, Faderns eget medvetande, förnimmelsen av hans personliga närvaro som medvetet jag i min egen närhet hade lämnat kvar allt i en allt genomträngande kärleksglans. Jag kände, att allt utstrålade sympati, utstrålade hans eget väsen både i och utanför mig själv. Jag älskades av denne Fader. (Kring min missions födelse, kapitel 18)
Vi har ett stycke utvecklingsväg kvar att vandra innan den stora kärleksupplevelse, som Martinus så poetiskt här beskriver, kommer också oss jordiska vandrare till del som ett permanent vaket dagsmedvetet tillstånd. Men vi kan göra en del redan här och nu för att närma oss detta tillstånd genom att dra nytta av den stora ”lyftkraft” som finns i de kosmiska analyserna, som kan lyfta oss till höjder våra egna vingar av egen kraft ännu inte förmår. Burna av den kosmiska atmosfärens starka uppvindar kan vi – om än bara teoretiskt än så länge – likt ”flyttfåglar” ta sikte på ljusare kontinenter, och kanske till och med inspireras till att i växande grad låta detta ”fågelperspektiv” genomlysa och materialiseras i vår mer jordbundna vardagliga tillvaro. Där har vi också ett fantastiskt och ofta underskattat praktiskt hjälpmedel eller stöd i form av bönens princip, som ”i förening med kosmiskt vetande helt kan utestänga sorgens och olyckornas mörka skuggor från individens själsområde”, som Martinus skriver i den lilla boken Bönens mysterium (kapitel 2).
Detta med att be är ofta inte så lätt för den moderna människa som lämnat sin ”barnatro” bakom sig. Men ”övning ger färdighet”, som bekant. Också på detta område. Man kan inte undgå att till sist bli förtrolig med den man dagligen intimt hänvänder sig till. På det sättet utgör praktiserandet av bönens princip också en övning eller förberedelse för den hundraprocentigt dagsmedvetna korrespondens eller kommunikation med det levande världsalltet eller gudomen som är det ”kosmiskt medvetna” väsendets allt genomträngande livsupplevelse, lycka och salighet.
”Ordet” ska bli till ”liv”
En andlig vetenskap som för oss ska vara möjlig att utforska och undersöka – och därmed successivt göra till vårt eget vetande och vår egen självupplevda kunskap – kan bara baseras på något som vi, med vår nuvarande sinnesutrustning, har förnimmelsemässig tillgång till – och därmed också möjlighet att efterpröva i vårt eget liv. Och är det inte just smärtan och lidandet som är det största mysteriet – eller i vart fall det största och mest påträngande problemet – i de flesta människors liv och förnimmelsehorisont i dag? Knappast någon av oss i dag levande jordmänniskor går ju helt fri från detta. Men det betyder ju också att det är något som vi kan arbeta med i vår egen mentalitet; något som vi med andra ord kan göra till föremål för andligt-vetenskapliga undersökningar och experiment i vårt eget liv.
När man gör vetenskapliga experiment har man ofta en ”hypotes” som sin utgångspunkt. En hypotes som experimentellt kan prövas – och därmed antingen bekräftas eller förkastas. Det Tredje Testamentet eller ”den intellektualiserade kristendomen” ger oss, är alltså en förklaring på lidandets och mörkrets mysterium och en anvisning på vägen ut ur detta tillstånd (med hänvisning till Jesu praktiska exempel). En anvisning som är möjlig för oss att praktiskt pröva i vårt eget liv, och därmed – i alla fall på sikt – antingen bekräfta eller förkasta. Andlig vetenskap kan alltså bara bedrivas med det egna livet som ”insats”. Och Jesu exempel eller den verkliga kristendomen är rätt förstått inte en religion utan ett sätt att leva. Ett sätt att leva som alltså för den tillräckligt motiverade andlige forskaren är möjligt att pröva eller undersöka i sitt eget liv här och nu.
På det sättet blir ”ordet” till ”liv”. Studiet av ”ordet” är ju det Martinus också kallar ”A-vetande” eller första stadiet i skapandet av en ny förmåga eller talang. Men Martinus önskade inte att hans världsbild endast skulle stanna vid att vara ”A-vetande” eller teori för oss, vilket t.ex. framgår av det han skriver i artikeln Den kosmiska läroanstalten om syftet med sina ”kosmiska analyser”:
Det finns många människor som nu är lärlingar eller elever i denna kosmiska utbildning. Men de skall inte tro att denna utbildning blott består i att lära känna kosmiska analyser och att intressera sig för dem. Att ni studerar andlig vetenskap kan jämföras med att lärlingar som ett led i sin utbildning går i en teknisk skola, och där kan eleven eller lärlingen ju lära sig många väldigt nyttiga ting. Men han lär sig ju allt detta för att kunna använda det i det praktiska livet, annars har det ingen betydelse. Detsamma gäller för den andliga vetenskapen, den måste användas i det praktiska livet i vardagen för att få någon betydelse. Ett väsentligt led i den kosmiska undervisning som alla dessa lärlingar och elever nu genomgår, består i att pröva om de kan använda sina nya kunskaper i det praktiska livet. Därför ser vi alla dessa människor i högst olika situationer. (tidskriften Kosmos nr. 3/2000)
Meningen med ”ordet” eller ”A-vetandet” är alltså, enligt Martinus, att det ska inspirera oss till att praktisera teorierna i vårt eget liv och därmed i största möjliga utsträckning göra dem till ”liv” eller det han kallar ”B-vetande” (övningsstadiet i skapandet av en ny talang eller förmåga) och till sist till ”C-vetande” (talangens eller förmågans färdiga stadium). Av den anledningen menar jag att den gåva Martinus har gett oss i form av Tredje Testamentet kan ses som ett ”arbetsmaterial”, och inte bara som en teoretisk eller intellektuell förklaring av världsbilden, eftersom detta begrepp också antyder den praktiska sidan av saken och syftet med de kosmiska analyserna.
Andlig forskning är alltså ytterst – eller innerst – en fråga om livshållning. Den handlar om att finna en livshållning som är i harmoni med livet och dess lagar. Själva forskningsmetoden består alltså i att försöka förstå och förlåta allt och alla, och det gör den unik i förhållande till all annan forskning.
“Nästakärlekens vetenskap” eller “hjälparen, den helige Ande” blir sålunda genom världsåterlösningen av i dag uppenbarad för människorna i ord och meningar. Dessa ord och meningar kan naturligtvis läsas av envar som lärt sig läsa, men “den gudomliga anden” i dessa ord och meningar, livets verkliga analyser, får man inte genom denna läsning, om man inte på annat sätt har utvecklat sig så, att man har tillgång till denna ande. “Den gudomliga anden” eller sanningen i dessa ord och meningar kommer endast till läsaren i samma grad som han praktiskt kan efterleva dessa i sitt dagliga liv och i förhållande till nästan. Utan denna efterlevnad skall nämnda vetenskap inte på något som helst sätt bli till vetenskap eller sanning för någon enda läsare. (Martinus: Vad är sanning?, kapitel 29)
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1/2024