Albert Einstein var inte bara en pionjär och visionär inom det naturvetenskapliga området. Hans tankar om människans och samhällets utveckling var också av det visionära slaget.
Albert Einstein är ett namn som med tiden kommit att uttalas med en nästan religiös vördnad. Denna den moderna fysikens och vetenskapens portalfigur ses av de flesta som ett enastående exempel på vetenskapligt eller intelligensmässigt snille. Materialistiska forskare har till och med skärskådat hans efterlämnade hjärna för att komma dess hemligheter på spåren. Enligt uppgift fann man dock inget särskilt uppseendeväckande. Einsteins hjärna avvek inte synbarligen från jordmänskliga hjärnor i allmänhet.
Hemligheten med den särskilda beskaffenheten hos Einsteins medvetande måste alltså finnas på ett annat plan – ett för det fysiska ögat osynligt plan. En ledtråd om vari denna hemlighet bestod gav Einstein själv när han en gång uttalade att han brukade få en “bestämd vision” av ett problems lösning eller facit innan han förstod denna lösning analytiskt eller intelligensmässigt. Detta uttalande är en utmärkt illustration av funktionssättet hos den medvetandeegenskap som Martinus benämner intuition. Intuitionen är nämligen, enligt Martinus, en förmåga att uppleva just facit. Facit eller insikter som, precis som hos Einstein, uppstår i medvetandet utan föregående analyserande eller tankearbete.
Intuitionen skiljer sig därigenom principiellt från intelligensen. Uträkningen av ett visst facit blir möjlig i kraft av intelligens (den analytiska förmågan), men förmågan att uppleva facit oberoende av uträkningar befordras däremot av intuitionen. Egentligen är intuitionen, säger Martinus, detsamma som analyseringsförmågan på sitt automatiska stadium (se Livets Bog del 6 stycke 2194). Därför visar sig intuitionens frukter i medvetandet som färdiga idéer eller facit.
Av detta kan vi förstå att intelligens och intuition – trots sin principiella olikhet – har ett nära inbördes släktskap. Men intelligensen ensam är inte en tillräcklig betingelse för att utlösa intuitionsfunktionen. Det finns en annan faktor eller medvetandeegenskap som är lika viktig för att skapa det “mentala klimat” som intuitionen behöver för sin manifestation. Denna faktor är den humana känslan. Endast ett medvetande som består av harmoniserad intelligens och human känsla (det Martinus kallar “intellektualiserad känsla” eller “humaniserad intelligens”) vibrerar på den våglängd som möjliggör intuitionens inträngande i dagsmedvetandet.
Det är därför ingen tillfällighet att mänsklighetens största intuitionsbegåvningar också varit framträdande humanister. Albert Einstein är ett utmärkt exempel på detta. Han engagerade sig starkt i frågorna om internationell fred och nedrustning. Han kallade sig pacifist och internationalist och menade att endast en global eller övernationell myndighet kunde skydda mänskligheten mot kriget. En uppfattning som vi ju också återfinner hos Martinus (se Livets Bog 1 kapitel 4).
Vad som däremot kanske är mindre känt om Einstein är att han också engagerade sig i sociala och politiska frågor. Han var inte partipolitiskt engagerad, men var vad man kan kalla en “humanistisk socialist”, d.v.s. förespråkare av en socialism baserad på humana och etiska principer.
I artikeln “Varför socialism?”, som vi publicerar i detta nummer av Ny Kultur, skriver Einstein att “socialismens verkliga syfte just är att övervinna och gå utöver den mänskliga utvecklingens rovdjursfas“. En ståndpunkt som ju ligger helt i linje med Martinus analyser av människans och samhällets utveckling (se t.ex. Livets Bog del 4 stycke 1333-1359).
Einsteins artikel är skriven 1949, men känns ändå i högsta grad aktuell, eftersom den behandlar principiella frågor och problem som inte minskat i aktualitet sedan dess. Konflikten mellan privatintresset och gemenskapsintresset, som Einstein beskriver som “det centrala i vår tids kris“, är fortfarande lika aktuell.
Men Einstein ser också att en statsägd planekonomi inte är detsamma som verklig socialism, eftersom “en sådan ekonomi kan vara förenad med individens fullständiga förslavning“. Också på denna punkt har utvecklingen som bekant givit Einstein rätt. De hittillsvarande s.k. socialistiska planekonomierna har inneburit ett sådant förslavande av individen och därför ser vi nu hur denna “socialism” överallt raseras. Människan kan inte tvingas eller dresseras till ett visst beteende.
Det är förståeligt att människor som levt under denna påtvingade dressyr nu sätter sitt hopp och sin tillit till kapitalismens s.k. fria marknadskrafter. Marknadskrafterna utlovar frihet och välstånd åt alla. Men “penningguden” kräver också sina offer. En del av dessa “offer” börjar nu bli synliga i de forna planekonomierna i form av massarbetslöshet, kriminalitet och social utslagning i stor skala. I artikeln “Varför socialism?” visar Albert Einstein varför kapitalismens eller marknadens ekonomiska principer får sådana konsekvenser. Han menar att dessa problem bara kan lösas genom att det kapitalistiska samhällssystemet ersätts av ett socialistiskt. Men, och det är en sak Einstein inte behandlar i sin artikel, en sådan förändring på den kollektiva nivån – samhällets nivå – kan bara lyckas om den har sin grund i en förändring på den individuella nivån, d.v.s. i den enskilda människans medvetande. De s.k. socialistiska eller kommunistiska samhällenas misslyckande har ju sin djupaste orsak i att människorna i sin mentalitet och moral ännu inte är socialister eller kommunister. Så länge det är på det viset är varje försök att bygga ett sådant samhälle dömt att misslyckas.
Men erfarenhetens plog plöjer ny mark i det mänskliga sinnet. En mark vars jordmån efter hand blir fruktbar för den “organiska kommunismens” samhällsidé. Denna organiska kommunism kan, som Martinus visar, aldrig uppstå genom yttre tvång eller diktat, utan endast som ett resultat av en inre organisk process eller utveckling. En inre process vars yttre konsekvens är den nästakärlekens samhällsstruktur som Martinus också kallar den “kosmiska kommunismen”.
Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 2-1993.
Se ev. också https://www.kosmiskresenar.se/essaer/drommen-som-brast-kommunismen-ar-dod-lever-kommunismen/