Alla som någon gång sett en film på biograf eller TV har konfronterats med fenomenet ”eftertexter”. Ni vet de där långa texterna med namnen på alla som på ett eller annat sätt bidragit till filmens skapelse. Där finns inte bara skådespelarnas och regissörens namn, utan också en lång rad andra mer eller mindre inblandade från producent till sminkörer, ljus- och ljudtekniker med flera…
Hur skulle en sådan ”eftertext” till vårt eget liv se ut? En ”eftertext” där alla som på ett eller annat sätt bidragit till mitt liv skulle finnas med. Alltifrån barnmorskan till begravningsentreprenören. Alla som mer eller mindre bidragit till och berikat mitt liv på olika sätt. Mina föräldrar och andra anhöriga, mina lärare och skolkamrater, mina chefer och arbetskamrater, alla mina andra vänner och bekanta. Men inte bara dem. Också alla de som t.ex. skrev, producerade och tryckte mina skolböcker och annan litteratur eller information eller underhållning som på olika sätt gjort mitt liv och min livsupplevelse rikare. Likaså de som odlat och producerat den mat jag ätit, de som tillverkat mina kläder och skor och allt annat mer eller mindre nödvändigt i mitt liv alltifrån de hus jag bott i till datorn jag skriver denna text på.
Skulle inte en sådan ”eftertext” till en modern människas liv bli i det närmaste oändlig? Den skulle i vart fall sannolikt omfatta miljontals namn, varav minst 99,99 % är för mig okända eller anonyma. Den skulle omfatta namn från praktiskt taget världens alla länder, samhällsklasser och yrken. Hur ofta skänker vi alla dessa våra osynliga och anonyma ”hjälpare” en tacksamhetens tanke? Hur ofta skänker vi den gudomliga försyn – som dessa ”hjälpare” förkroppsligar – en tacksamhetens tanke?
Ja, den moderna människans ”tacksamhetsskuld” är stor och befinner sig i ständig tillväxt! Tack vare en avancerad form av arbetsdelning, d.v.s specialisering, i det moderna samhället är vi alla mer eller mindre berörda och beroende av otaliga andra människors arbete och skapande. Dessa ömsesidiga beroendeförhållanden i dagens samhälle växte fram i och med den moderna industrialismen och den arbetsdelning och det varuutbyte som den möjliggjorde. Den förindustriella människan var i betydligt högre grad självförsörjande på livets nödtorft. Hon var i en annan och mer bokstavlig mening ”sig själv nog” än den moderna industrialismens människa.
En beroendekedja
Före industrialismens uppkomst hade produktionen en hantverksmässig karaktär. Producenterna var alltså små och relativt oberoende av varandra. När t.ex. en båt skulle byggas så var trä, segel och lite järn de enda produkter båtbyggaren i stort sett behövde. De verktyg som användes i produktionsprocessen framställdes ofta i båtbyggarens eller varvets egen smedja, liksom spikar och andra järnprodukter som behövdes. Beroendet av andra producenter i samhället var alltså litet.
I dag är förhållandet helt annorlunda. Ett båtbyggande varv är beroende av tusen och en detaljer från andra tillverkare eller producenter i samhället. T.ex. verktygsmaskiner av många olika slag, svets- och skärutrustning, stora mängder energi, trä, plåt och järn av olika kvaliteter, gjutna detaljer, elektronik, elinstallationsmaterial, generatorer, pumpar, hydralutrustning och köksinredning, navigationshjälpmedel som radar, automatik för övervakning av motorer och navigering o.s.v.
Produktionen av en modern båt griper således in i nästan hela samhällets produktion. Det är bara ett exempel. Förhållandet är mer eller mindre detsamma inom alla produktionsgrenar och utvecklingen går hela tiden mot en förstärkning av detta beroendeförhållande.
I Dagens Nyheter den 14 september 2000 berättas om ett annat belysande exempel: en damkappa i ull som säljs på klädkedjan Hennes & Mauritz butiker har innan den hamnar i butiken färdats i 35 000 kilometer över nästan hela jordklotet. Kappans olika moment och delar är framtagna och producerade i sju olika länder spridda över tre världsdelar. Den globala kapitalismen i de moderna multinationella företagens gestalt förlägger av kostnads- och konkurrensskäl alltid produktionen av varje enskilt moment där den är billigast (där t.ex. löner och andra kostnader är lägst). Därför har en modern damkappa varit på resa över nästan hela klotet innan den till sist blir kundens eller köparens ägodel. I sanning en kontrast till Pelles nya kläder som Elsa Beskow berättade om i sagan med samma namn för snart hundra år sedan. I denna saga – som speglar en verklighet som existerade för inte så länge sedan – klipper pojken Pelle sitt eget får, farmor kardar ullen, mormor spinner garnet, mor väver tyget och byns egen skräddare syr kostymen. I dagens värld är Pelles by ersatt av det vissa kallar ”den globala byn” där alla är beroende av alla. Det betyder – för att ta ett annat exempel – att om någon i t.ex. Sydkorea startar massproduktion av bilar, får detta konsekvenser även för en liten muttertillverkare i Småland i Sverige!
Vi ser här tydligt framväxten av en beroendekedja av globala dimensioner. En kedja som inte är starkare än sin svagaste länk, eftersom varje störning på ett enskilt avsnitt framkallar våldsamma reaktioner i hela kedjan! Dessa störningar visar sig t.ex. som de ekonomiska kriser som i dagens värld kan fortplanta sig likt en löpeld från nation till nation. Ju längre utvecklingen av dessa vittförgrenade ömsesidiga beroendemönster fortskrider, desto svårare eller omöjligare blir det för t.ex. den enskilde företagaren att överblicka helheten när det gäller förutsättningarna och konsekvenserna för den egna produktionen och dess utveckling på ”marknaden”.
”Världsstaten blev till då den första jordenruntresan fullbordades, och den har sedan dess oavbrutet stabiliserat sin existens” skriver Martinus i artikeln ”Nationalism och internationalism” (Kosmos nr. 10/1995). Vi lever alltså i praktiken redan i en världsstat – vilket inte är minst tydligt på ekonomins område – men det är en världsstat som ännu saknar en ändamålsenlig administration, och där därför djungellagen eller ”den starkares rätt” blir den bestämmande eller regerande faktorn.
Samtidigt som världsekonomins och kommunikationernas utveckling för länge sedan gjort nationsgränserna museala eller förlegade lever de kvar som en ”fantombild” i många människors medvetande. Varför släpar medvetandeutvecklingen på detta område i stor utsträckning efter den faktiska händelseutvecklingen? I ovannämnda Kosmos-artikel framhåller Martinus att ”nationalismen” är en mycket djupt rotad föreställning i vår urgamla flockmentalitet. Nationalismen är, säger han, i själva verket flockens ”superreligiositet”, d.v.s. dess allra heligaste ideal. Det är därför inte att undra på att den energi som genom tiderna finns nedlagd i detta ideal nu tycks mobilisera alla sina återstående krafter i en sista stor ansträngning för att ”vrida klockan tillbaka”. Strax innan en låga slocknar flammar den upp starkt – och samma fenomen kan vi i dag iaktta med den nationella principen (tänk t.ex. på ex-Jugoslavien och konflikten mellan Israel och dess grannar). Men hur våldsamma uttryck nationalismen än tar sig i våra dagar, så kan vi – med hjälp av Martinus analyser – förstå att det i själva verket är dess dödskamp som vi bevittnar.
Den nationellt inställda människan är i dagens värld i sig själv en paradox, eftersom även denna människa i stor utsträckning äter mat, och bär kläder och skor m.m., som har sitt ursprung utanför de egna nationsgränserna. Hon kan alltså inte leva och existera i det moderna samhället utan att dagligen i praktiken förråda de nationalistiska ideal som hon bekänner sig till och dyrkar…
Kapitalistisk ”socialisering”
Vad är det vi här kan bevittna? Är det inte början till det Martinus kallar ”en total socialisering av mänskligheten” (Livets Bog 4 stycke 1346)? Storproduktionen eller den industriella produktionen kräver alltså det kombinerade arbetet av massor av människor i olika företag och länder. Detta kan man kalla för den kapitalistiska ”socialiseringen” av arbetet och produktionen.
Om vi tittar på ett enskilt företag eller en koncern, så kan vi konstatera att produktionen kräver samordning och planering mellan företagets eller koncernens olika avdelningar. På en bilfabrik t.ex. kan inte de olika produktionsavdelningarna konkurrera om vem som kan göra flest av sin specialitet. Om vinstprinciper och konkurrens styrde tillverkandet av antalet karosser i förhållande till antalet motorer, skulle företaget – d.v.s. helheten – snart hamna i en kaotisk situation. Plötsligt kanske man stod med dubbelt så många karosser som motorer. Och det blir inga bilar av det. I alla fall inga bilar som rullar…
Arbetsdelningen eller specialiseringen inom ett enskilt företag kräver alltså samordning, samarbete och balans för att fungera. Men i dag har den internationella arbetsdelningen – på grund av globaliseringen av ekonomin – nått ett utvecklingsstadium där just bristen på samordning, samarbete och balans i global samhällsmåttstock i stigande grad skapar kaos och anarki i hela världsekonomin, vilket de stora och växande obalanserna mellan rika och fattiga samt de regelbundet återkommande ekonomiska kriserna bär ett tydligt vittnesbörd om.
Dessa obalanser växer extremt snabbt i det som brukar kallas ”den nya ekonomin” i dagens värld. Enligt en FN-rapport härom året äger de 200 rikaste personerna i världen i dag mer än den sammanlagda inkomsten för 41 % av världens befolkning (ca. 2,5 miljarder människor). De tre rikaste av dessa 200 extremt rika äger tillsammans mer än totalsumman för BNP (bruttonationalprodukten, d.v.s den totala produktionen i ett land) i de 26 fattigaste nationerna i dagens värld. Ännu mer uppseendeväckande blir det om man ser på utvecklingstendensen i förhållandet mellan rika och fattiga länder. År 1820 var inkomstskillnaden mellan dessa länder i genomsnitt 3:1, år 1913 var den 11:1, år 1950 var förhållandet 35:1, år 1973 var skillnaden 44:1 och – vilket är det verkligt anmärkningsvärda – mellan åren 1992 och 1997 ökade skillnaden från 72:1 år 1992 till inte mindre än 727:1 år 1997 (källa Newsweek). På 5 år på 90-talet mer än tiofaldigades alltså den genomsnittsliga inkomstskillnaden mellan rika och fattiga nationer! Vad säger det om tillståndet i dagens värld? Och hur länge kan en sådan ohämmad expansion av de rika på de fattigas bekostnad fortgå?
Produktionen på sin nuvarande nivå kräver, som vi ovan konstaterat, samverkan och samarbete av massor av människor från olika verksamhetsgrenar och nationer – och har därmed blivit det Martinus kallar ett ”gemenskapsintresse” (se t.ex. Livets Bog 1 stycke 95-96) – medan ägandet och tillägnelsen av produktionsresultatet fortfarande i utomordentligt hög grad är ett ”privatintresse”. Martinus visar att det djupast sett är denna konflikt mellan gemenskaps- och privatintresse som skapar dagens stora globala obalanser och kriser.
Kris och utveckling
Nödvändiga förändringar – både på det individuella och det samhälleliga planet – är nästan alltid förknippade med begreppet ”kris” i en eller annan form. Det är krisen som framtvingar behovet av en omorientering och ett nytänkande. Detta uppmärksammades redan av de gamla kineserna. Deras ord för kris, wei-chi, har nämligen en dubbel betydelse. Första delen av ordet betyder ”varning, fara” och den andra ”möjlighet till förändring”.
Kriser av olika slag är alltså ett slags varningssignaler som visar oss nödvändigheten och möjligheten av en förändring. Här kan man jämföra med det Martinus skriver om smärtan som ”en klocka som ringer, när individen går på avvägar, och ju mer han viker av från den naturliga vägen, desto starkare ringer den” (Livets Bog 1 stycke 86).
Livets lagar sörjer alltså för att det som nu är i obalans – hos både individen och samhället – en gång kommer i balans eller jämvikt. Kaos blir till kosmos – det ordnade eller balanserade världsalltet. I denna förvandlings- eller skapelseprocess är vi själva som individer den avgörande faktorn – också när det gäller samhällets och världens omvandling. Ett litet bidrag eller steg på vägen till denna omvandling kan vara att vi börjar tänka på och bli medvetna om den oerhört omfattande – och ständigt expanderande – ”rollistan” i vårt eget livs ”eftertexter”.
När människor framförde sin tacksamhet till Martinus för det han skapat, brukade han för det första säga att tacken tillkommer Försynen eller Gudomen, och för det andra brukade han hänvisa till alla de för oss anonyma och okända som genom sitt arbete och sin insats möjliggör vår existens – och alla de förmåner vi mer eller mindre tar för givna – i det moderna samhället. Själv hade han ju – till skillnad från de flesta andra – fått privilegiet att arbeta med det som inspirerade honom mest av allt, brukade han framhålla. Ett sätt att visa vår tacksamhet mot Martinus och den Försyn som sände honom är alltså att – på det sätt Martinus själv demonstrerade – vända denna tacksamhet också mot Försynen i gestalt av alla de mer eller mindre okända fysiska medväsen i när och fjärran som befolkar vårt eget livs ”rollista” eller ”eftertext”.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-2001.