När jag var 12 år gammal och gick i sjätte klass i grundskolan på en mindre ort i Norrbotten i norra Sverige flyttade vi till en annan mindre ort på Gotland därför att min far skulle jobba där under ett år.
Resan till Gotland – som för mig då nästan kändes som en resa till ett främmande och exotiskt land – var mitt livs första flygresa och det var ju spännande. Jag minns ännu när den gotländska kustlinjen för första gången dök upp i mitt synfält nästan som ett Fata Morgana ur havet. Detta exotiska ö-rike skulle nu bli mitt nya hem under ett år…
Att som ”lapp” (så kallades vi som kom från norra Sverige p.g.a. närheten till den nordliga del av Sverige som kallas Lappland) – i gotlänningarnas ögon – komma till Gotland i början på 1960-talet var nog en upplevelse någorlunda besläktad med den många av våra invandrarbarn som i dag kommer till vårt land kan ha, gissar jag. Med en väsentlig skillnad: jag hade ju trots allt ett med gotlänningarna gemensamt språk (även om deras variant av detta språk inte alltid var helt lätt att förstå 😉 ). Men att jag i deras ögon var en exotisk flyttfågel förstod jag, om inte förr, när mina nya skolkamrater frågade mig om jag var bra på att kasta lasso (som de hört att ”lapparna” brukade göra på sina renar). Jag, som aldrig hållit ett lassorep i mina händer, trodde först att de drev eller skojade med mig, men jag förstod snart att det var en helt seriöst menad fråga. För dem var alla norrlänningar ”lappar” som ägnade sig åt renskötsel. Det var deras bild av landet och människorna där uppe i norr…
Jag brukar ibland erinra mig den upplevelsen, och den något märkliga känsla den gav mig, när jag möter människor från andra delar av världen, vilket jag dagligen gör i mitt arbete som studie- och yrkesvägledare inom den kommunala vuxenutbildningen i en av Sveriges invandrartätaste kommuner. Den har hjälpt mig att förstå att det i mötet med varje individ (mitt jobb består ju huvudsakligen i individuella samtal) gäller att ”radera” alla kollektiva ”stereotyper” eller schablonbilder om främmande människor och kulturer från min hjärnas ”hårddisk”. Är det en individ eller en representant för en flock – en flock som vi klumpar samman under det något oprecisa begreppet “invandrare” – som vi ser när vi möter en “invandrare”?
Materialister tror ju att individen bara är en produkt av arv och miljö, och det är därför inte förvånande att “invandreri” och “invandrarkultur” inte minst inom den akademiska världen blivit populära ämnen, som också erbjuder nya utkomstmöjligheter för dem som vet att tolka alla de kulturella “signalerna” rätt. Men bakom alla kulturella “signal- och teckensystem” riskerar den verkliga människan eller individen i den s.k. “invandrarens” gestalt att gå förlorad eller att bli osynlig… Och det vi då ser eller möter är en “kulturell” schablon i stället för en människa av kött och blod. Av den anledningen brukar jag inte heller när jag möter invandrare i vägledningssamtal på mitt jobb börja med att fråga: varifrån kommer du? Det finns nämligen – det vet jag av egen erfarenhet – inget effektivare sätt att “trigga” eller väcka ens egna förutfattade meningar till liv… Förutfattade meningar som har en obehaglig tendens att lägga sig som ett kulturellt “raster” mellan mig och den andre och därmed försvåra ett direkt möte och utbyte individ – individ.
Visst möter jag också i mitt jobb en del individer som kan sägas vara “flocktypiska” och som därför mer eller mindre motsvarar diverse kulturella “schablonbilder”. Och visst är det också sant att just dessa “flockar” och deras traditioner i allmänhet representerar mer auktoritära, patriarkala och – efter våra mått – inhumana (läs avindividualiserade) livsformer och ideal. Men varje arbetsdag upplever jag också inspirerande möten med män och kvinnor som är minst lika individualiserade och intellektuella “kulturmänniskor” som dem som råkat inkarnera på våra nordliga breddgrader. Och detta är ju inte så märkligt. De som lyckas ta sig hit är ju naturligtvis ofta en välutbildad och kulturell elit. Och det är ju heller ingen slump att de kommit hit. För många av dem är det nog så att de är färdiga med de “läxor” som de skulle lära i sin “hemkultur”, och nu har de kommit hit för att lära – och för att lära oss – nya “läxor”.
Och Sverige och svenskarna skulle inte klara sig utan deras bistånd. Vem eller vilka var det som i hög grad höll den svenska industrins hjul rullande under “högtrycksåren” på 1960- och 70-talet om inte finnarna, jugoslaverna, grekerna och italienarna? Vem eller vilka är det som i dag vårdar våra gamla och sjuka? Vem eller vilka är det i dag som städar våra skolor, sjukhus och arbetsplatser? Vem eller vilka är det kort sagt som i dag utför alla de underbetalda s.k. “skitjobben” i vårt samhälle? De jobb som svenskarna i allmänhet inte vill ha, men vars utförande vårt samhälle i högsta grad är beroende av.
Det är sant att det finns dem som kommer hit i akt och mening att berika sig och utnyttja våra förmåner. Men det är också sant att Sverige och svenskarna i hög grad utnyttjar invandrare som billig arbetskraft för utförande av samhällsnödvändiga jobb och funktioner som svenskarna själva ratar. Och behovet av import av “barmhärtiga samariter” inom t.ex. sjuk- och åldringsvården lär ju inte minska här framöver om man ser på den svenska befolkningsstrukturens utveckling, som innebär att allt färre “produktiva”, relativt sett, ska försörja och ta hand om allt fler, relativt sett, gamla och sjuka. Och förtidspensionerade (inte minst av arbetsmarknadsskäl) bidragsberoende svenskar…
Bakom det kollektiva och mänskligt sett intetsägande schablonbegreppet ”invandrare” – sett i ett reinkarnationsperspektiv är vi ju alla ”invandrare” till denna värld, som till och med kan ha ”invandrat” hit från andra klot och världar – finns alltså individer vars inbördes variationer i intressen, förmågor och erfarenheter är lika många som deras antal. Jag kommer här osökt att tänka på Martinus bild av en stad betraktad på olika avstånd (Livets Bog 1 stycke 27). På långt avstånd är knappt några detaljer synliga. Vi kan bara ana siluetterna av en stad. Men ju närmare vi kommer staden desto mer detaljrik blir vår iakttagelse.
Så är det också när vi utifrån betraktar ”invandrare” som grupp. På avstånd ser vi dem bara som ett främmande kollektiv nästan utan individuella nyanser. Men kommer vi nära så ändras bilden och plötsligt framträder en individ i stället för en representant för en kulturell stereotyp eller schablonbild. Och det är mycket mer spännande och givande, vågar jag påstå…
När vi diskuterar ”yttre” faktorer av betydelse för individens utveckling, så finns det förutom klimatet och kulturen ytterligare ett par dimensioner som enligt min erfarenhet är väl så viktiga. Naturligtvis könstillhörigheten, vilket ju är speciellt tydligt i patriarkala kulturer (fast djupast sett är könstillhörigheten inte en ”yttre” utan en ”inre” faktor), men också den sociala tillhörigheten eller klasstillhörigheten och stad-landsbygdsdimensionen. Välutbildade medelklasspersoner uppväxta i storstäder som Teheran, Bombay, Shanghai eller Moskva har ofta sinsemellan mer gemensamt – om jag nu får generalisera lite – än de har gemensamt med sina egna landsmän från bondeklassen på landsbygden i sina respektive hemländer (bortsett från språket då naturligtvis).
Orsaken till att Martinus utpekar klimatet som en viktig förklaringsgrund för att förstå utvecklingsskillnader i olika delar av världen är att ett mer variationsrikt klimat innebär en mer kontrastrik livsupplevelse (se Livets Bog 3 stycke 664). Och eftersom livsupplevelse = kontraster, innebär förstärkta kontraster också förstärkt utveckling.
Men precis samma resonemang kan i dag också överföras på stad-landsbygdsdimensionen. Det moderna stadslivet med alla intryck och möten som det innebär – inte minst möten med det och dem som är ”annorlunda” i någon mening – betyder en mer variations- och kontrastrik livsupplevelse, och därmed en förstärkt eller forcerad utveckling. Därtill kommer att vår tids globaliserade kommunikationer och medier (och bakom detta det kapital- eller profitintresse som inte känner några gränser. Vi har mycket att tacka kapitalismen för!) nu raskt är på väg att upphäva eller nedbryta de skillnader i ländernas och världsdelarnas naturgivna olikartade förutsättningar, som tidigare, relativt sett, var av större vikt.
”Lantlivets förslöande inverkan” (Karl Marx) är alltså nutidsmänniskan på många håll i världen nu i färd med att alltmer lämna. Därtill också – till en början – nödda och tvungna av marknadsekonomins järnhårda lagar och utslagningsmekanismer. Detta tillsammans med krig, förtryck och katastrofer tvingar också många att inte bara lämna ”lantlivet” utan också sina egna hemländer och åstadkommer därmed nutidens stora folkvandringar och omflyttningar. Bakom detta på ytan mer eller mindre kaotiska skeende, så kan vi, som Martinus påpekar, se ”ett internationellt världsrike under skapelse”.
På kort sikt medför dessa omvälvande processer naturligtvis många nya problem och motsättningar i vår mer välbärgade del av världen. Att vi är mer materiellt välbärgade utgör ju naturligtvis också en lockelse inte bara för individer som mer eller mindre tvingats att ta sin tillflykt hit. Det är ju inte bara de kapital- och penningintressen som i vårt samhälle ännu betraktas som ”legala” och ”sunda” som drar nytta av ”globaliseringens” verkningar. Det gäller naturligtvis också dem som opererar i det som brukar kallas ”den svarta ekonomin”, där allt fler avslöjanden visar att också många maffialiknande grupperingar alltmer agerar som multinationella företag på en internationell marknad. Men allt detta hör till världsrikets ”födslovåndor” eller det Martinus också kallar utvecklingens ”sura” stadium. En omogen frukt är ju inte särskilt välsmakande, men detta omogna eller ”sura” stadium är, som vi vet, bara ett nödvändigt förstadium till något betydligt mer aptitligt…
På ytterligare lite sikt kan vi också, som Martinus skriver i Livets Bog 4 stycke 1143, se eller förstå att det är ett led i den gudomliga världsplanen och i förnyandet och förädlandet av den mänskliga rasen att de nuvarande “raserna” alltmer ska blandas – också biologiskt (därför, påpekar han också, finns det ibland en stark sexuell dragningskraft mellan individer av olika raser). Eller som Martinus också har formulerat det i en artikel med titeln ”Döende kulturfaktorer” (Kosmos nr. 10-1998): ”Livet har en enda mening, och det är att liv skall förenas med liv, och denna förening kan endast ske genom kärleken.”
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2013.
Se ev. också dessa artiklar: