Kärlek och sanning

 

Van Gogh-bild

 ”Det bästa sättet att lära känna livet är att älska många saker” (Vincent Van Gogh)

Vi kommer inte runt den. Kärlekens betydelse för utforskandet av sanningen om livet alltså. Varför? Det enkla svaret är att det är därför att det är kärleken som är sanningen om livet. Kärleken i dess kosmiska eller obegränsade betydelse. Redan i ”Företalet” till sitt huvudverk kommer Martinus in på detta. Han skriver där:

”Även om boken har manifesterats i en för dessa väsen anpassad, elementär form, kan detta säkerligen inte förhindra att dessa väsen under studiet av dess innehåll – på grund av sina medfödda naturliga anlag – i högre eller lägre grad kommer att över- och undervärdera de inbördes detaljerna i densamma, i samma mån som de i sitt medvetande ännu hyser partiskhet. Därför kommer de bara att förmå skapa sig en förståelse eller en mental bild av dessa detaljer som är mer eller mindre partiskt utformad, till förmån för de fält där vederbörandes kärleksförmåga är mest utvecklad, och mer eller mindre till nackdel för de fält där denna förmåga är minst utvecklad.” (Livets Bog 1 stycke 14 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=14).

För att förstå en detaljs natur måste man alltså kunna införliva den i sitt sympatifält. Så länge det finns väsen och företeelser som vi inte kan känna sympati för, kan vi alltså inte uppleva sanningen om livet! Martinus får ordet igen:

Eftersom den zon som vetenskapen är på väg att glida in i är en kärlekszon, kan väsen som inte nått särskilt långt i att utveckla kärlek inte alls bli några framträdande auktoriteter inom den zonen – hur mycket fysiskt kunnande och vetande de än sitter inne med. Naturligtvis får det fysiska vetandet inte föraktas. Tvärtom är det en utomordentligt stor och viktig faktor, utan vilken den andliga vetenskapen eller “kärleksvetenskapen” aldrig skulle kunna bära fullkomliga blommor eller frukter. Genom den fysiska vetenskapen leds ju mänskligheten fram till kärlekszonen. Och genom denna vetenskap har den kunnat utveckla förmågan att gå en högre medvetandeform till mötes.” (Livets Bog 1 stycke 230 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=230)

Det krävs inga särskilda moraliska kvalifikationer för att kunna hantera ett mikroskop eller teleskop och med hjälp av dessa, och andra liknande hjälpmedel eller ”sinnesförlängningsapparater”, kunna producera eller leverera mängder av mer eller mindre användbara och nyttiga ”mått- och viktfacit”. Men för att kunna förstå vad dessa ”mått- och viktfacit” egentligen betyder eller vill säga oss krävs alltså att vi också kan komma i en sympatisk kontakt med något som är osynligt på det fysiska planet, nämligen de avsikter eller intentioner som alla skapade ting är manifestationer av. Och det kan vi alltså bara när vårt eget sinne vibrerar på en våglängd som omfattar hela livets mångfald eller manifestation med samma opartiska eller odelade sympati. Då börjar vi uppleva hela livet som en ”smekning” eller sympatiyttring från det levande väsen som är vår egen tillvaros djupaste såväl ”jag” som ”du”. Martinus beskriver det mycket vackert i den lilla boken ”Kring min missions födelse”:

“Jag såg, att all materia var levande, var Guds manifestation, var hans sanna kött och blod. Jag smekte den “döda” såväl som den levande materien, smekte de mineraliska såväl som de animaliska ämnena. Jag älskade stenarna såväl som de levande varelserna, emedan de tillsammans utgjorde Guds kropp. Och Guds kropp smekte mig. Det var som om det gyllne ljuset, upplevelsen av den helige Ande, Faderns eget medvetande, förnimmelsen av hans personliga närvaro som medvetet jag i min egen närhet hade lämnat kvar allt i en allt genomträngande kärleksglans. Jag kände, att allt utstrålade sympati, utstrålade hans eget väsen både i och utanför mig själv. Jag älskades av denne Fader.” (Kring min missions födelse kapitel 18).

Vi har ett stycke utvecklingsväg kvar att vandra innan den stora kärleksupplevelse, som Martinus så poetiskt här beskriver, kommer också oss jordiska vandrare till del som ett permanent vaket dagsmedvetet tillstånd. Men vi kan göra en del redan här och nu för att närma oss detta tillstånd genom att dra nytta av den stora ”lyftkraft” som finns i de kosmiska analyserna, som kan lyfta oss till höjder våra egna vingar av egen kraft ännu inte förmår. Burna av den kosmiska atmosfärens starka uppvindar kan vi – om än bara teoretiskt än så länge – likt ”flyttfåglar” ta sikte på ljusare kontinenter, och kanske till och med inspireras till att i växande grad låta detta ”fågelperspektiv” genomlysa och materialiseras i vår mer jordbundna vardagliga tillvaro. Där har vi också ett fantastiskt och ofta underskattat praktiskt hjälpmedel eller stöd i form av bönens princip, som ”i förening med kosmiskt vetande helt kan utestänga sorgens och olyckornas mörka skuggor från individens själsområde” (Martinus: Bönens mysterium kapitel 2).

Detta med att be är ofta inte så lätt för den moderna människa som lämnat sin ”barnatro” bakom sig. Men ”övning ger färdighet”, som bekant. Också på detta område. Man kan inte undgå att till sist bli förtrolig med den man dagligen intimt hänvänder sig till. På det sättet utgör praktiserandet av bönens princip också en övning eller förberedelse för den hundraprocentigt dagsmedvetna korrespondens eller kommunikation med det levande världsalltet eller gudomen som är det ”kosmiskt medvetna” väsendets allt genomträngande livsupplevelse, lycka och salighet.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-2013.