I Dagens Nyheter 2014-11-12 kan man läsa om att 54 procent av 6700 svenska 18-åringar tror att människan som art kommer att gå under enligt en undersökning som den svenska myndigheten för samhällsskydd och beredskap nyligen har låtit genomföra. Det bör här kanske påpekas att de flesta inte tror att denna undergång är omedelbart förestående, men så många som 20 procent tror att det kommer att ske inom de närmaste 500 åren. Mot bakgrund av det kan man onekligen undra hur det präglar dessa unga människors syn på meningen med livet – både det egna och mänsklighetens?
Det kan ju i vart fall inte vara någon inspirerande livsgrund att förvänta sig en undergång runt hörnet… Ett mått på det är kanske också att självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka under de senaste tio åren bland unga kvinnor har ökat med upp till 400 procent. Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen bland dem ännu inte är lika dramatisk. Ju yngre barn, desto brantare ökning, visar också statistiken.
”Livet måste ha mening”
Det uppväxande släktet i vårt samhälle mår alltså uppenbarligen allt sämre och vi måste naturligtvis fråga oss varför. Det finns säkert många bud på vad som kan vara mer eller mindre bidragande orsaker till det, men jag vill här uppehålla mig vid att ”livet måste ha mening”, för att citera titeln på den österrikiske judiske filosofen och psykiatern och tidigare koncentrationslägerfången Viktor E. Frankls mest berömda bok. Om man inte ser någon mening med varken sitt eget eller mänsklighetens liv är det också svårt att mobilisera någon kraft för att ta sig igenom livets svårigheter och prövningar. Och när det gäller det kan ju inte den förhärskande materialistiska världsbilden och livssynen i vårt samhälle erbjuda mycket tröst eller hjälp. Tidigare kunde ju de materialistiska idealen ändå stimulera många unga människor att komma ut i arbetslivet för att därigenom bli självförsörjande och kunna bilda familj och fortplanta släktet. Men vad händer med dessa ideal när allt fler unga aldrig lyckas ta sig in i arbetslivet, och därmed ofta inte heller har möjlighet att skaffa ett eget fast boende? Och när allt fler inte heller vill bidra till att fortplanta släktet av nyss nämnda orsaker – eller kanske därför man inte tror på att människan har någon framtid på den här planeten?
Då börjar situationen bli bekymmersam för att inte säga alarmerande, eftersom människan är en varelse som inte bara lever av sitt ”dagliga bröd” utan också i minst lika hög grad av att kunna uppleva och skapa en mening med sitt liv.
Varför lever vi, men framför allt: varför vill vi leva? Kan du svara på den frågan så lever du längre visar också en ny studie, där forskare från Carleton University i Kanada och University of Rochester Medical Center i USA under 14 års tid följt 7.000 amerikaner i åldrarna 20-75 år.
När studien inleddes fick deltagarna förhålla sig till olika påståenden som alla berörde frågor om deras livs mål och mening, som t.ex: ”En del människor vandrar genom livet utan mål, men jag är inte en av dem” eller ”Ibland känner jag att jag gjort allt som finns att göra i livet”.
14 år senare hade 569 av deltagarna dött, motsvarande nio procent. Nu visade det sig att oberoende av ålder – vilket för forskarna var det mest överraskande – var risken att dö i förtid klart förhöjd bland dem som inte kände ett mål eller syfte i livet. Även sedan forskarna kunnat utesluta andra möjliga förklaringsfaktorer, som t.ex. deltagarnas humör och sociala relationer.
-Våra fynd visar att om du har en riktning på livet och övergripande mål för vad du vill uppnå, så lever du längre, säger Patrick Hill vid Carleton University, som var en av forskarna bakom studien.
Om man ser en mening med sitt liv genererar det alltså uppenbarligen också livskraft. I längden kan inte människan leva utan mening och mål, och det hoppfulla eller ”ljuset i mörkret” i den situation som vi nu upplever är att den också efter hand kommer att skapa ett allt starkare behov hos allt fler individer att själva söka och skapa en livsmening.
Andlig ”anorexi”
Meningsbrist är ett andligt ”anorexitillstånd”, som ingen i längden kan leva på och av. Men det blir alltså allt mer uppenbart att det krävs något annat än en materialistisk syn på livet för att ge inte minst den uppväxande generationen en förnyad tro på livet och framtiden. Eftersom materialisten tror att hela livet är ett resultat av slump och tillfällighet, kan hen naturligtvis inte heller se en avsikt bakom utvecklingen – och drabbas därför också mycket lätt av pessimism och svartsyn i sin syn på mänsklighetens ödesfrågor och framtid. Materialism och framtidsoptimism är svårförenliga, därför att i slumpens kalla och medvetslösa universum har begrepp som humanitet och moral dåliga överlevnadsodds. Om det universum, som vi lever i är likgiltigt inför alla mänskliga projekt och all mänsklig moralisk strävan, vad talar då för att vi skulle kunna lyckas att skapa en bättre värld? Vore inte det lika utsiktslöst eller fåfängt som för en mygga att försöka flyga mot stormen eller som för människan att försöka ändra på solens och jordens banor?
Att många humana materialister ändå vägrar acceptera denna slutsats och – mot alla odds – kämpar vidare för att åstadkomma mer humana förhållanden och en ”bättre värld”, visar bara att deras materialism inte är helt konsekvent eller genomtänkt. I verkligheten – fast hos många kanske omedvetet – befinner sig dessa humana materialister i konflikt med sin egen världsbild, eftersom denna världsbilds yttersta konsekvenser blir allt annat än humana.
Utvecklingens stora ”game changer”
Om universum däremot är något annat än ett medvetslöst och likgiltigt slumpmönster av spridda partiklar i ett alltdominerande och iskallt ”tomrum”, så kanske det till och med är en möjlig dialog- och samarbetspartner? Det är den revolutionerande och på alla plan omvälvande insikt som mänskligheten nu är på väg emot, om vi får tro Martinus. Och den insikten kommer så småningom att förändra allt – den kommer till och med att, med Martinus ord, ”göra Gud populär igen” bland dem som redan för länge sedan uppgett sin tro på hens existens. Men då handlar det förstås inte om de religiösa dogmernas Gud, utan om den Gud som vi alla, för att citera Bibeln, ”lever, rör oss och är till i” (Apg 17:28), dvs det handlar om det levande universum som vi ”lever, rör oss och är till i”!
Jo, den stora upptäckt eller insikt som mänskligheten är på väg emot, som kommer att bli den nuvarande utvecklingens stora ”game changer”, dvs det som förändrar hela spelbilden eller scenariot, är alltså insikten om att världen och faktiskt hela världsalltet är levande och medvetet! Och att vårt eget liv och medvetande aldrig skulle kunna existera om inte hela världsalltet var levande och medvetet. Är det märkligare att universum är levande och medvetet än att vi är det? Det är förvisso sant att helheten är mer än summan av sina delar, men kan delarnas natur vara motsatt naturen hos den helhet som de ”lever, rör sig och är till i”? Det skulle i så fall betyda att ”döden” är livets upphov och att medvetandet är medvetslöshetens skapelse. Är det inte något fundamentalt i den logiken som haltar?
Vi är ”kosmiska resenärer”
Hos allt fler unga människor idag existerar – parallellt med undergångstron och annan misströstan – faktiskt också en tro på att livet är något annat och mer än det som vi kan uppfatta genom femsinnesvärlden. Det visar inte minst en enkätundersökning, som man kan läsa om här, som visar att sensationellt många svenskar har tagit till sig tron på reinkarnation i någon form (sensationellt därför att den tron ju inte alls ingår i den religiösa traditionen i vår del av världen). Den undersökningen visar att var tredje svensk – och bland dem som är under 24 år så många som 42,2 procent – uppger att de tror på återfödelse eller reinkarnation! Detta ser ju onekligen ut som en stark motvikt till undergångstron, för om man tror att vi återföds, så är ju livets fortsättning inte heller beroende av om mänskligheten på den här planeten ev. skulle gå under. I alla fall inte om man tror på reinkarnation i den kosmiska mening som detta begrepp har hos Martinus. I Livets Bog 1 stycke 284 kan man t.ex. läsa:
“Här måste man förstå att absolut inget levande väsen för sin utveckling är evigt knutet till det klot där det för tillfället upplever livet; det har haft en föregående och kommer att få en efterföljande utveckling på helt andra klot i världsalltet“. (http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=284)
Och i stycke 288 skriver han:
”Den eviga utvecklingen kan alltså liknas vid en evigt fortsättande uppåtgående rörelse, i vilken alla levande väsen deltar, helt oberoende av om de är stora eller små, rika eller fattiga, friska eller sjuka, förbrytare eller helgon, djur eller människor, osv. Alla rör de sig framåt och uppåt. Genom oändligt varierande former av livsupplevelse, genom vitt skilda zoner och tillvaroplan, genom materiella och andliga tillstånd, från mörka och kalla klot till varma och solljusa världar, går livets väg. Och genom sin identitet som sinnesorgan, kroppsformer, tillvaroplan, utvecklingsstegen och livets väg gör de samlade kosmiska grundenergierna alltså alla levande väsen till “kosmiska resenärer”, för vilka de enskilda kloten är tillfälliga uppehållsstationer och sevärdheter. Och då dessa resenärer blir präglade av de erfarenheter, intryck och upplevelser som de berikas med i varje sådan värld som de passerar, blir livet på varje klot “interplanetariskt” och mångskiftande i sina detaljer, och de nämnda energierna eller den samlade gudomliga världskraften blir i sin grundanalys “en outtömlig källa till gudomlig visdom” och blir därigenom för gudasönerna identisk med “ett alltomfattande, fundamentalt utlösande moment för gudomlig kärlek, lycka och salighet”. (http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=288)
Interplanetariska in- och utvandringsflöden
Inget levande väsen är alltså under den fysiska delen av sin livsvandring för evigt bundet till ett och samma klot. I dagens globaliserade värld är ju in- och utvandring ett högaktuellt tema. Människor från olika kulturer och världsdelar blandas och konfronteras med varandra i en på detta klot aldrig tidigare skådad omfattning. Men sett i ett kosmiskt perspektiv begränsar sig dessa in- och utvandringsflöden inte bara till jordklotets olika kontinenter och kulturer. Just nu är till exempel vårt klot – i kraft av reinkarnationsprincipen – föremål för en stark ”invandringsvåg” från andra klot och världar (världar nära besläktade med vår egen, eftersom det måste finns någon form av gemensam mental ”våglängd” som möjliggör sådana ”flöden” mellan världarna). Detta återspeglas inte minst i det senaste seklets starka befolkningsökning. Jordklotets speciella utvecklingstillstånd – med allt vad det innebär av en just nu mycket forcerad utveckling för dess högst utvecklade mikroindivider eller ”hjärnceller” – drar som en magnet till sig många inkarnationsmogna själar som utvecklingsmässigt är på våglängd med detta jordiska tillstånd på gott och ont. Här kan man också tänka sig att förnyande impulser kommer till vår värld på detta sätt. Martinus talar i det sammanhanget om det han kallar ”makrorefleximpulser” som är ett resultat av jordklotets kommunikation med andra klotväsen – en kommunikation som av naturliga skäl bara kan ske på telepatisk väg – både i och utanför vårt eget solsystem. Citat:
”Jordklotet har inte blott en fysisk organism, som är boning för dess i fysisk materia inkarnerade mikroväsen. Det har också en andlig organism liksom alla andra levande väsen. Denna andliga organism utgör dess medvetande. Genom det utlöses dess växelverkan eller korrespondens med andra klot, både inom och utanför vårt solsystem.” (Artikelsamling 1 stycke 40.4)
Han menar t.ex. att den närmast explosionsartade tekniska utvecklingen i vår värld under det senaste århundradet är ett resultat av en sådan ”makrorefleximpuls”. En sådan impuls innebär också att det skapas inkarnationsbetingelser för en ny typ av ”hjärnceller” i jordklotets organism som kan fungera som redskap för att stimulera och befordra en sådan utveckling som är på våglängd med den nya impulsen, vare sig det nu gäller teknisk eller annan utveckling. Martinus har ju bara skrivit om detta rent principiellt, men om jag nu får spekulera lite fritt så kan jag tänka mig att utvecklingen av den moderna datatekniken är ett exempel på ett sådant skeende. Det är ju nämligen lite intressant att i stort sett samtliga pionjärer för detta stora tekniska genombrott kom från en ”subkultur” i västra USA, som blev känd under namnet ”hippiekulturen” på 1960- och 70-talet. Denna ”subkultur” betraktades ju på flera sätt som en ”udda fågel” i det ”normala” samhället, och kanske var i alla fall en del av dess pionjärer i början – innan denna ”subkultur” började präglas av drogmissbruk och därmed alltmer degenerera – exempel på verkliga ”flyttfåglar” som inkarnerat hit från andra klot eller världar, där man kan tänka sig att de redan i tidigare liv eller inkarnationer kommit i beröring med den teknik som de nu blev impulsgivare till här!
Ett annat möjligt eller sannolikt exempel på samma sak är Leonardo Da Vinci som redan på 1400-talet gjorde ritningar till tekniska skapelser som blev verklighet på vår planet först på 1900-talet (se t.ex. denna exempelsamling). Han kan verka vara född i ”fel” århundrade eller tidsepok, men det kanske helt enkelt berodde på att han inkarnerat hit från en värld eller en planet som var några århundraden före oss i utvecklingen?
De fascinerande och hisnande kosmiska perspektiv som Martinus världsbild öppnar för oss gör det i alla fall möjligt och kanske till och med sannolikt att det finns sådana dolda orsakssamband bakom mycket av det som annars ur ett mer ”jordbundet” perspektiv ter sig svårförklarligt eller märkligt.
Även om interplanetarisk “export och import” torde vara huvudorsaken till befolkningsökningen på jorden speciellt under det senaste seklet, så har jag också en tanke om att det även kan finnas en annan, fast alltså mer sekundär, orsak till denna befolkningsökning i modern tid.
Det är ju nämligen så att den fysiska medellivslängden har ökat tämligen radikalt – i alla fall i den rikare delen av världen – under det senaste seklet. Här i vårt land exempelvis är väl medellivslängden i dag nästan dubbelt så lång som den var bara för ett par hundra år sen. Det borde nog göra att det blir förhållandevis fler även av kategorin gamla “jordesjälar” (dvs sådana som redan levt ett antal inkarnationer på detta klot) som är fysiskt inkarnerade här samtidigt? I dag är det ju inte bara två generationer – som det kanske var när medellivslängden var 40-50 år – som är inkarnerade samtidigt, utan både tre och fyra generationer som parallellt – fast i olika åldersfaser – är “på banan” samtidigt. Man kanske kan likna det vid att det vid olika tidpunkter är olika hur många böcker i ett bibliotek som är utlånade och hur många som står inne i hyllorna. Och här borde ju förändringar i medellivslängden – i alla fall när de blir så markanta och hastiga som de blivit här på vårt klot i modern tid – också spela en viss roll.
Invigning i mörkret och ljuset
Kommer jordmänskligheten då att gå under, som uppenbarligen många alltså tror idag? Nej, på den punkten är Martinus mycket tydlig eller bestämd. Jordklotet har som levande varelse kommit alltför långt i sin utveckling för att dess högst utvecklade mikroindivider eller ”hjärnceller” skulle kunna gå ett sådant öde till mötes. Mot det finns alltså ett ”kosmiskt beskydd”. Vi jordmänniskor är i det sammanhanget inte så mäktiga som vi gärna inbillar oss. Mikroindividen kan inte diktera makroindividens – dvs i vårt fall jordklotets – liv och öde. Jordklotet kan alltså inte på sitt nuvarande utvecklingsstadium drabbas av en så drastisk ödesvåg. Det är nu ödesbestämt att jordindividen i denna sin fysiska inkarnation ska uppleva den “stora födelsen” eller “kosmiskt medvetande”, menar Martinus. Ja, dess ”invigningsprocess” har faktiskt redan börjat och den världskris som vi för närvarande upplever är, sett ur jordklotets perspektiv, den nödvändiga psykiska utrensningsprocess som alltid föregår upplevelsen av den “stora födelsen”. Jordklotet håller alltså på att göra upp med sig självt – med de ofärdiga eller ofullkomliga sidorna i sin egen mentalitet (se angående detta ev. också artikeln Jordiska “födslovärkar”). Och eftersom vi jordiska människor är klotets fysiska “hjärnceller” eller bärare av den fysiska sidan av dess mentalitet upplever vi denna utrensningsprocess som en stor världskris (vars kulmen vi för övrigt inte ännu lär ha upplevt) på vår ”mellankosmiska” nivå. De ofullkomliga sidorna i medvetandet måste nämligen fram i ljuset för att kunna övervinnas och utlevas. Så länge dessa mörka ”källarregioner” i mentaliteten ligger dolda eller latenta, så kan de inte heller bli utlevda. Därför är det faktiskt ett led i det Martinus kallar ”den gudomliga världsplanen” att mörkrets krafter nu ”släpps fria” i en sista dödsryckning. Liksom trollet i sagan sprack när det kom ut i dagsljuset, så kommer också mörkrets tanke- och levnadsarter att rämna och spricka i ljuset av den livsvisdom eller kunskap om orsak och verkan som de nuvarande mörka erfarenheterna är i färd med att skänka oss jordmänniskor. Så här formulerar Martinus saken i sin bok Logik:
När nationerna, genom sin “förälskelse” i guldet eller andra ekonomiska fördelar, av glödande svartsjuka och självbevarelsedrift underminerar och dräper varandra, betyder detta “nationalismens” och därmed egoismens undergång. Denna undergång är i Bibeln uttryckt som “domens dag”, “den yttersta tiden”, “världens undergång”.
På “domens dag” döms “levande och döda”. Den “dom” som här kommer till användning är – visdomen. Visdomen utgörs av de erfarenheter som egoismens eller själviskhetens levnadslopp och undergång har skapat…
…Med andra ord: domedagens dom visar, att livet inte endast är att älska och äga något enbart för sig själv, utan att det i själva verket måste levas på ett helt annat sätt än hittills. (Logik kapitel 32).
Ja, vi kan ju se att det är en otrolig fart på utvecklingen i dessa dagar. Inte minst alltså när det gäller sådd och skörd av mörkrets erfarenheter. Martinus kallar detta ”invigningen i mörkret”, som är en ”invigning” just därför att det är visdomens källa eller den stora mentalitetsomvandlaren i våra liv, som gör oss mottagliga för den kommande ”invigningen i ljuset”, som han också kallar ”den stora födelsen” eller födelsen av det ”kosmiska medvetandet”. Därför är det inte en undergång, men en övergång till en helt annan tillvaro som mänskligheten nu står inför. Inom loppet av 3000 år menar Martinus att denna ”födelseprocess” kommer att bli fullbordad på vår planet, dvs att då kommer såväl jordklotet som vi som dess fysiska ”hjärnceller” att vara färdiga med vår kosmiska ”fosterutveckling”, och då kan vi alltså födas till det verkliga eller kosmiska livet frigjorda från ”fosterhinnans” begränsningar… Men innan vi kommit så långt har vi mycket spännande att se fram emot och uppleva på vägen dit. I sitt 90-årstal, som var Martinus allra sista offentliga föredrag, nämnde han att redan inom 500 år, vilket ju historiskt sett är en mycket kort tid, så kommer vi att leva i en helt annan värld med helt andra dagsmedvetna ideal och en verklig världsfred och humana förhållanden för alla jordens människor. Detta tal finns återgivet i tidskriften Kosmos nr. 9-10-2004 och jag citerar ett avsnitt därifrån:
”Många människor finner kristendomen naiv och tror att den är slut. Men nu kommer en period med en ny kultur, då det skall föras kristuspolitik. Jag räknar med att det finns mycket stor kristuspolitik i världen om 500 år. Vi är inne i en epok med en kolossalt stor förändring av människornas medvetande, och om 3000 år har många uppnått den stora födelsen och gått över till den första delen av det kosmiska planet, där de i årtusenden är med om att skapa kulturer för andra världar.”
Den som blir nyfiken på vad Martinus menar med ”kristuspolitik” i citatet ovan kan läsa en sammanfattning av det i kapitel 4 eller stycke 69-119 i hans huvudverk Livets Bog, som också kan läsas på nätet med start från stycke 69 och ev. också i artikeln Martinus om världsriket . När vi talar om ett sådant begrepp som ”kristuspolitik”, så kan det också vara viktigt att påpeka att det som är sann kristendom för Martinus inte är en religion, utan ett sätt att leva. Ett sätt att leva i gemenskapens, nästakärlekens och gåvoprincipens anda, som också de första kristna på den här planeten i viss grad gjorde (se Drömmen som brast?).
En värld där ”kristuspolitik” bedrivs eller en värld där mänskligheten gått under och försvunnit från jordens yta? Två framtidsscenarier för vad som kommer att ske inom de närmaste 500 åren här på planeten Tellus. För många förefaller nog “undergångsalternativet” att vara det mest realistiska eller sannolika med tanke på hur världen ser ut idag. Fast man skulle vilja tro på en framtida värld i fred och harmoni, så verkar det – tycker man – alltför naivt och utopiskt att tro på något sådant. Men denna uppfattning har kanske som sagt något med nutidsmänniskans världsbild att göra?
Är det inte ett märkligt sammanträffande detta att livet – i form av det vi kallar “utvecklingen” – alltmer integrerat eller sammansmält alla världens nationer och folk, dvs gjort oss ömsesidigt beroende eller avhängiga av varandra, samtidigt som samma utveckling också resulterat i en allt starkare längtan efter ett liv i fred och harmoni hos allt fler människor på denna jord? Är detta sammanträffande en ren slump eller har “livet” möjligen en avsikt med detta arrangemang?
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-2015.