Olav Johansson

Plutos atmosfär belyst av solens ljus. Bild: NASA:s sond New Horizons

Den 14 juli 2015 passerade NASA:s rymdsond New Horizons ”dvärgplaneten” Pluto och dess månar långt ute i vårt solsystems periferi, och allt sedan dess skickar sonden bilder och andra data tillbaka till forskarna här på jorden. Det kommer att ta omkring ett år att ladda ned allt, eftersom bild- och datamängden är så stor, och också därför att det är begränsat hur stora datamängder som sonden kan skicka vid varje sändning – vi saknar ju dessvärre ännu bredbandsförbindelse med Pluto 😉 .

Men även om det tar tid att tanka ned bilderna måste man säga att deras kvalitet är imponerande! Eller vad sägs om dessa exempel (en i färg och två i svart-vitt – när det gäller den sista svart-vita bilden, så funderar forskarna fortfarande över vad som kan ha skapat de säregna landskapsstrukturer som vi ser på den bilden. Klicka på bilderna för att se dem i större format):

Bilder: NASA:s sond New Horizons

På en av närbilderna av Plutos yta tror forskarna nu också att de har upptäckt en stor s.k. isvulkan! Se https://www.newscientist.com/article/dn28470-pluto-surprises-with-ice-volcanoes-and-alien-weather/

Om detta är ett exempel på is- eller – som det också kallas – kryovulkanism (en vulkanism som spyr ut vatten och is istället för lava) betyder det att Pluto är aktiv och varm under ytan, och ingen djupfryst isboll, vilket också öppnar spännande perspektiv för möjligheten för liv där (och en flytande vattenocean under dess yta, som man också har sett andra indikationer på. Se t.ex. denna länk: https://news.mit.edu/2015/new-horizons-data-hint-at-underground-ocean-0729).

Forskarna ser många likheter mellan Pluto och den planetstora Saturnusmånen Titan (som faktiskt är mer än dubbelt så stor som Pluto) bl.a. när det gäller atmosfärens sammansättning – det är bara Titan, Pluto och jorden i vårt solsystem som har en atmosfär som huvudsakligen består av kväve – och detta med isvulkaner och en vattenocean under klotytan är i så fall ytterligare en sådan likhet, eftersom man menar att detsamma finns på Titan.

Som framgår av denna artikel är planetforskarna mycket förbryllade över att lilla Plutos inre fortfarande är aktivt och varmt, eftersom man menar att en så pass liten planetkropp på ett så stort avstånd från solen borde ha “kallnat” för länge sen efter solsystemets bildande för omkring 4,6 miljarder år sen.

På samma sätt och av samma orsak är man också förbryllad över att den lilla Saturnus-månen Enceladus har en sådan stark inre värmeaktivitet att den kan producera solsystemets mest spektakulära gejserfenomen i sitt sydpolsområde (!). Först trodde man att den värmen som produceras där enbart var ett resultat av den stora Saturnus dragningskrafter på den lilla månen, men man anser numera att det inte kan vara hela förklaringen, eftersom de partiklar från dessa gejsers som NASA:s Saturnus-sond Cassini kunnat analysera visar att de måste ha blivit till vid värmekällor på havsbottnen där, som är minst 90 grader Celsius varma och sedan snabbt blivit avkylda! Se denna länk

Och i fallet Pluto finns det ju inget annat större klot i närheten som skulle kunna förklara dess interna värmeproduktion. Jag tror att det är sådana här för den materialistiska naturvetenskapen till synes “olösliga” mysterier, som gör att man så småningom kommer att komma in på tanken att också kloten är levande organismer (det finns ju kända planetforskare som redan är inne på den tanken! Se exempelvis denna intervju), som liksom andra levande organismer har sin egen värmeproduktion eller “normaltemperatur” (så länge de är levande alltså). Kosmiskt sett är alltså en sådan värmeproduktion en “livsyttring”! Jag skrev i en artikel i Kosmos nr 3-2007 med titeln Gamla greker och unga klot – och en och annan dvärg följande om detta utifrån exemplet Enceladus, som får avsluta denna lilla exposé över ämnet:

“Saturnusmånen Enceladus sydpol (!) har alltså visat sig vara solsystemets största och mäktigaste vattenfontän, vilket i sin tur beror på en för planetforskarna mystisk eller svårförklarlig omständighet: den genomsnittsliga värmeproduktionen per kvadratmeter där är nämligen större än den är på jorden! Detta är sensationellt inte minst därför att man tidigare trodde att just Enceladus är solsystemets kanske kallaste himlakropp av två orsaker: dels p.g.a. det stora avståndet till solen naturligtvis, dels p.g.a. klotytans extrema vithet (vitt reflekterar ju solljuset), som reflekterar nästan 100 procent av det solljus som träffar månens yta.

Var kommer då den värme man nu upptäckt vid speciellt Enceladus sydpol ifrån? Hur kan en så liten (Enceladus är betydligt mindre än t.ex. vår egen måne) himlakropp på ett sådant stort avstånd från solen och med en sådan solreflekterande vit yta generera en sådan värme? Det är detta som inte kan förklaras med några yttre krafters inverkan (inte heller Saturnus dragningskrafter på den lilla månen). Det måste alltså handla om “inre värmekällor”. Men kraften bakom dessa “inre värmekällor” är än så länge mystik för planetforskarna. Det är detta som gör denna upptäckt så spännande – både för dem och för oss som ser kraft och värme som ”livsyttringar”… Här kan vi börja ana att de gåtor eller mysterier som upptäckter som denna ställer forskarna inför kräver en något annorlunda förklaring än att olika klot helt enkelt bara är i rymden svävande “kulor” av sten, is eller gas. Det är alltså inte bara den “yttre” solenergin, utan också den “inre” solenergin eller klotets egenvärme (se stycke 423 i Livets Bog del 2), som uppenbarligen spelar en stor roll för de mer eller mindre tempererade förhållandena på olika klot – och därmed också deras ev. betingelser för organiskt liv eller inte. Nu tror NASA alltså till och med – p.g.a. den konstaterade kombinationen av vatten, organiskt material och värme – att Enceladus stiger fram som en av de absolut “hetaste” kandidaterna för förekomsten av utomjordiskt liv (enligt naturvetenskapens definition av ”liv” naturligtvis) i vårt solsystem.”

Ps. Se också kommentarerna nedan, som innehåller nya intressanta länkar och hypoteser om vad som sker på Pluto, som kommit fram efter det att denna artikel skrevs.

Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra: