Ja, nu är det här. Det (illa) beryktade 1984. Massmedierna försöker överträffa varandra i att utmåla de grällaste skräckvisionerna. Får man tro dem är vår framtid allt annat än ljus. “Storebrors” tentakler når överallt och den individuella friheten omgärdas av allt fler restriktioner. Vad är det vi bevittnar? Håller George Orwells skräckvision, gestaltad i romanen “1984”, på att förverkligas? På det skulle man kanske kunna svara både ja och nej. Ja (eller i alla fall delvis ja) i ett kortsiktigt perspektiv, men nej sett i ett längre perspektiv.
Det långsiktiga perspektivet
Martinus beskriver (se kapitel 4 i Livets Bog 1) att samhällsutvecklingen är på väg mot ett internationellt världsrike – ett fredsrike där alla motstridiga krafter kommit i balans. Där samverkar allt och alla till gagn för helheten. Där finns ingen konflikt mellan delen och helheten. Det vill säga att den i dag rådande konflikten mellan t.ex. nationella och globala intressen eller mellan individuella och kollektiva intressen här har upphört. Således finns det i världsriket heller ingen konflikt mellan staten och individen. Staten blir här en garant för individens frihet och rätt till sin egen individualitet. Så kan man med några få ord sammanfatta det långsiktiga perspektivet.
Olika tendenser i samhällsutvecklingen
Men i ett kortare perspektiv är saken något mer komplicerad. Man kan nämligen urskilja olika tendenser i den aktuella samhällsutvecklingen. Tendenser som är både “djuriskt” och “mänskligt” betingade.
Allmänt sett är statsmaktens tillväxt och utveckling under detta sekel en “mänskligt” betingad omvandling. Statsmakten representerar nämligen den gryende osjälviskheten och humanismen i jordmänsklighetens sociala liv. Martinus:
“Osjälviskheten i form av statsmakten innebär däremot för samhället: utveckling av lag och rätt för varje medborgare, kostnadsfri undervisning, fria skolor och sjukhus, hjälp till obemedlade sjuka och gamla, förbättrat skydd mot rån, plundring och oblyg avans, upprättande av polisväsen, kommunikationer, parker, museer osv. Och de samhällsnyttiga tillgångarna utökas ständigt genom statsmakten.” (Livets Bog 1 stycke 95).
Men så länge vi jordmänniskor ännu är “sfinxväsen” (en blandning av djur och människa), måste också vår statsmakt bli en “blandprodukt” – en skapelse som uppvisar både “mänskliga” och “djuriska” drag. Detta i all synnerhet som de olika statsmakterna ännu bara är av “nationell” natur. De befinner sig alltså i kamp och konkurrens med andra nationers statsmakter. Och som Martinus visar i artikeln “Den andliga vetenskapens nödvändighet” (se boken “De levande väsendenas odödlighet”), måste denna nationalitetskonkurrens leda till ett ökat tvång och diktatur i alla nationer oberoende av samhällssystem. Han skriver där bland annat:
“Diktaturprincipens kvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omslingrar i detta ögonblick alla stater och individer utan att man i verkligheten vill göra denna sanning klar för sig. Ty dessa sugskålar placerar sig som oskyldiga, ofrånkomliga nödåtgärder, såsom valutaskulder, varubrist, prishöjningar, lönekamp, strejker, lockouter och arbetslöshet. Dessa dödsbringande sugskålar tvingar återigen regeringarna, likgiltigt om dessa är demokratiska eller kommunistiska, till diktatoriska åtgärder i fråga om tillgången till bostäder, värme, ljus och kläder, till befordran, till utresetillstånd, till försäljning och köp av varor. Härtill kommer sedan den väldiga förbrukningen av statens pengar till diktatoriska militära uppbåd, en helst allt behärskande här och flotta med tillhörande dyrbart flygväsen. Allmänheten suckar och stönar under detta diktatoriska ok, som den fått sig förespeglat som sann demokrati eller sann kommunism, och detta tillstånd skapar ett förstärkt uppblossande av “nationalismen” eller dyrkandet av den egna staten på bekostnad av hänsynen till andra stater. Och genom den försvagade tilliten eller förvillade inställningen till den verkliga demokratin ligger vägen mer eller mindre öppen för diktaturens totala frammarsch.” (“Den andliga vetenskapens nödvändighet” kapitel 12).
Verklig “demokrati” kan alltså i dagens värld inte förenas med “nationalism”. Så länge mänskligheten håller fast vid sin “nationalitetsdyrkan”, måste den sjunka allt djupare ned i diktatur och individuellt frihetsberövande. Och det oberoende av vilken politisk eller religiös ideologi och uppfattning man anser sig företräda.
Om man betraktar saken ur det perspektivet kan man alltså säga att Orwell har fått rätt. 1984 är fortfarande en realitet över hela världen, även om vi vet att det inte kommer att vara för evigt.
Statsmakten och “friheten”
Är då den kritik som idag ofta riktas mot statsmakten i samhällsdebatten ett utslag av en ”djurisk” eller en “mänsklig” tendens i utvecklingen? Ja, inte heller denna fråga kan besvaras med ett antingen-eller, eftersom kritiken – i lika hög grad som statsmakten själv – är en “blandprodukt”, dvs en företeelse med både “djuriska” och “mänskliga” inslag.
Att värna om individens frihet gentemot tvång och diktat är förvisso en “mänskligt” betingad strävan. Men det är inte alltid som det finns “mänskliga” motiv bakom talet om att värna “individen” och “friheten”. I många fall handlar det nämligen om att slå vakt om den slags “frihet” som bara kan existera till priset av andras “ofrihet”. Det är alltså “den starkares rätt” eller “frihet” som man i verkligheten värnar. “Friheten” att utsuga och utplundra eller, kort sagt, “friheten” att leva högt på sin nästas bekostnad. Eftersom statsmaktens utveckling också medför en inskränkning av dessa ”djuriskt” betingade ”friheter”, ses den som ett hot av vissa privilegierade grupper och privatekonomiska makthavare. Dessa grupper menar att all statlig inblandning, i synnerhet i ekonomiska sammanhang, är av “ondo”. Därför kämpar de för att bibehålla “privatintressets” dominans i samhällsekonomin, och de vill även ”privatisera” redan “förstatligade” delar av den sociala servicen, som t.ex. sjukvård och barnomsorg. I Sverige vill man exempelvis driva barndaghem på vinstbasis i form av aktiebolag.
Det finns idag en tämligen utbredd föreställning om att all statlig verksamhet är ineffektiv, orationell och byråkratisk. Även om man inte delar den grundsyn och de värderingar som en sådan föreställning är uttryck för, kan man dock inte komma ifrån att den har en viss poäng. Det beror på att den nya moraliska grunden ännu inte är färdig bland människorna. Så länge som egoismen och det privata vinstintresset är den starkaste drivfjädern i de enskilda individerna, så länge är också de privatekonomiska formerna och egendomsförhållandena de naturligaste för dem. Det är bara under sådana former och förhållanden som de kan inspireras till att verkligen anstränga sig och göra en insats. Utan den drivfjäder eller “morot”, som det privata vinstmotivet utgör, dödas både deras livsglädje och ansvarskänsla, och de kan därför inte göra någon god arbetsinsats. Därför är det viktigt att ”förstatligandet” eller “socialiserandet” av samhällsekonomin inte forceras fram för fort, Människorna måste först få de gamla privatekonomiska formerna utlevda. Det är först efter en sådan utlevnad eller mättnad som de kan inspireras av nya former och förhållanden.
Att det verkligen förhåller sig på det viset bekräftas också av utvecklingen i de s.k. “kommunistiska” eller “socialistiska” staterna, Där har samhällsutvecklingen hamnat i en återvändsgränd, därför att man med diktatur och tvång försökt forcera fram vissa samhällsekonomiska former och egendomsförhållanden. Man har alltså pressat dessa former på människorna precis på samma sätt som man pressar en “tvångströja” på en “bångstyrig” individ. Och det är klart att ett sådant “frihetsberövande” inte kan inspirera individen till att göra en insats för samhället eller staten. Följden blir en allmän demoralisering, apati, likgiltighet och ansvarslöshet, och ett samhälle som enbart kan upprätthållas i kraft av statens “dressyr” av individerna.
Samhällets kontrollsystem
Ett annat inslag i den “frihetskampanj” som nu initierats av vissa kretsar är kritiken mot det moderna samhällets kontrollsystem – t.ex. personnumren. Man menar att också detta är ett hot mot individens integritet och frihet, I “Storebrors” ögon reduceras individen till ett antal siffror, menar man. Men är det nu så illa ställt? Inte om man betraktar saken ur ett kosmiskt perspektiv i alla fall. Tvärtom kommer sådana kontrollsystem att i framtidens världsstat vara en helt nödvändig och oumbärlig del av det samhällsekonomiska systemet. I världsstaten kommer nämligen pengar att ersättas av “arbetskvitton” som betalningsmedel. Dessa “arbetskvitton” är personligt utställda värdeenheter, dvs att varje individ tilldelas ett kvitto eller kort där det exakt anges hur många arbetstimmar han/hon presterat för världsstaten. Värdet kommer alltså att mätas i arbetstid, istället för som nu i pengar. En förutsättning för att ett sådant system ska kunna fungera är emellertid att det finns ett effektivt och säkert samhälleligt kontrollsystem. Här duger det inte med så osäkra kontrollmekanismer som mer eller mindre oläsliga namnteckningar (som dessutom är lätta att förfalska). Nej, det måste vara ett kontrollsystem som både är enkelt och 100-procentigt säkert. Hur detta i detalj kommer att lösas blir en uppgift för framtiden (det är ju bland annat beroende på den teknik som då existerar). Men i vilket fall som helst kan man nog säga att införandet av personnummer är ett viktigt steg på vägen mot skapandet av ett sådant kontrollsystem.
Naturligtvis kan personnummer, liksom allt annat här i världen, missbrukas i amoraliska makthavares händer. Men är det personnumrens fel? Man avlägsnar inte amoral och maktmissbruk i samhället genom att avlägsna ett visst kontrollsystem. Kontrollsystemet är ju i sig bara ett redskap. Och ett redskap är alltid något osjälvständigt i förhållande till den som brukar det – det kan alltså brukas till både “goda” och “onda” syften.
Världsstaten och “byråkratin”
I en artikel som behandlar temat “1984 och framtiden” kan man naturligtvis inte förbigå frågan om administrationens karaktär i den kommande världsstaten. Fast här ska vi begränsa oss till att belysa en speciell aspekt av denna fråga: “Fordras det inte en väldig byråkrati för att kunna administrera en världsstat?”, är en fråga som man ibland kan höra människor ställa. Frågan är naturlig och berättigad, men för att kunna besvara den måste vi först undersöka varför det har uppstått en “byråkrati” i vårt nuvarande samhälle. Om vi granskar “byråkratins” konkreta beståndsdelar, så kan vi inte undgå att konstatera att den i mycket stor utsträckning är en produkt av samhällssystemets inneboende konflikter och motsättningar. Låt oss här bara titta på ett exempel: arbetsmarknaden och samhällsekonomin.
Arbetsmarknaden har ju först och främst sina båda “krigförande” parter – “arbetsgivare” och “arbetstagare” – med sina stora organisationer med vidhängande “byråkratier”. För att kunna administrera och balansera dessa motstridiga intressen har statsmakten måst skapa en svällande och vittförgrenad “byråkratisk” apparat av olika organ och styrmekanismer, exempelvis arbetsmarknadspolitiska, ekonomiska, juridiska och sociala m.m. Och liksom alla andra krig skördar också det ekonomiska kriget i samhället sina offer, t.ex. alla de som blir “arbetslösa” och “utslagna”. Dessa “utslagna” tvingas mer eller mindre att leva på olika former av “understöd” och “bidrag”. Alltså måste det skapas administrationer eller “byråkratier” även för detta ändamål osv.
Vi behöver inte följa detta exempel längre för att inse att problemet med den expanderande “byråkratin” i samhället är ett symtom på att vi lever i ett samhälle som söndras av djupa motsättningar. I ett samhälle som funnit sin egen balanspunkt – där det råder harmoni mellan delen och helheten – kan aldrig “byråkratin” bli något problem. Här finns inga motstridiga intressen som ska “balanseras” och administreras, inga “arbetslösa” och “utslagna” som ska “sysselsättas” och “underhållas”, inga hierarkiska och “byråkratiska” strukturer av “ledare” och “ledda” – här finns bara en naturlig och fri samverkan av fria och jämlika individer.
Därtill kommer den moderna teknikens utveckling som avsevärt kommer att underlätta och förenkla all form av administration i framtiden. Det behövs inga arméer eller staber av administratörer när alla för administrationen väsentliga uppgifter kan samlas på data t.ex.
På så vis kan vi alla frigöras för en mänsklig och skapande utveckling. Framtidens människa kommer inte att vara intresserad av att utöva makt och att berika sig själv på nästans bekostnad. Hennes livsbegär är inte att “ta” utan att “ge” – “ge” av sin mänskliga begåvning och skapande förmåga till gagn och glädje för nästan och helheten. Idealet “tjäna nästan” har då avlöst mottot “tjäna pengar” som vägledande princip för all jordmänsklig tillvaro, och det möjliggör en mänsklig utveckling som vi ännu på sin höjd bara kan ana oss till.
Ej tidigare publicerad artikel (som framgår skriven det ”orwellska året” 1984).