Olav Johansson

”Gud kan ha skapat utomjordingar. Det finns ingen konflikt mellan Gudstro och tron på liv i rymden, anser Vatikanens chefsastronom. Precis som det finns en mängd varelser på jorden, kan det finnas andra varelser som Gud har skapat. Det står inte i motsättning till vår tro, för vi kan inte sätta gränser för Guds kreativa frihet.” (Dagens Nyheter 2008-05-14).

År 2000 gjorde katolska kyrkan ”avbön” för sitt fördömande av astronomen Galileo för nästan 400 år sedan och hans på den tiden ”kätterska” tankar om att jorden inte är hela världsalltets centrum. Nu hävdar alltså Vatikanen i en artikel i sin egen tidning genom José Gabriel Funes, en 45-årig jesuitpräst som är chef för Vatikanens eget astronomiska observatorium och påven Benedictus vetenskaplige rådgivare, att det är mycket möjligt att det finns intelligenta varelser på andra planeter, som kanske till och med är mer högtstående än vi. Vissa av dessa kan även ha fördelen av att vara fria från ”arvsynd”, spekulerar han.

Fader Funes menar nu att det är dags att se framåt i stället för bakåt, och för att visa sitt vetenskapliga engagemang ordnar Vatikanen en konferens nästa år i samband med 200-årsdagen av Charles Darwins födelse.

”Tiderna förändras”, som Bob Dylan sjunger.

Också inom naturvetenskapen…

Den amerikanska rymdflygstyrelsen NASA har numera vid sitt Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Kalifornien en avdelning som heter ”Planetary Science and Life Detection Section” (”Sektionen för planetvetenskap och upptäckande av liv”), som arbetar med utforskningen av vårt eget solsystem. Ett intressant tidens tecken att en materialistisk forskarinstitution nu har sett sig föranledd att skapa en ”sektion för upptäckande av liv”! Ett steg på vägen mot det Martinus kallar ”livsyttringsforskning” månne…? Inte riktigt ännu kanske, eftersom den materialistiska vetenskapen först måste få hjälp av den andliga vetenskapen att definiera vad ”liv” egentligen är. Det är ju inte den materiella vetenskapens mission eller specialistkompetens.

Men när det gäller sökandet efter biologiskt-organiskt liv på andra klot och världar, som naturligtvis är forskningsområdet för ”Planetary Science and Life Detection Section”, så är NASA:s forskare och Martinus på samma linje! Huvudparollen vid ”Planetary Science and Life Detection Section”, dvs ledstjärnan för dess arbete, är nämligen ”follow the water” (följ vattnet), eftersom erfarenheten från vår egen värld visar att överallt där det finns så mycket som en droppe vatten, där finns det också myriader av biologiskt-organiskt liv!

I kapitel 93 i boken Bisättning skriver Martinus att så länge det finns någon grad av ”fuktighet” i en kropp – det framgår av sammanhanget att det spelar ingen roll för principen om det är exempelvis en klotkropp eller en människokropp – ”finns där också organiskt, fysiskt medvetna mikroindivider.” Och orsaken till det är inte svår att förstå utifrån det Martinus skriver i samma bok om medvetandets elektriska natur (se t.ex. kapitel 43). ”Fuktigheten” eller den flytande materieformen är nämligen kosmiskt sett förbindelseledet mellan den strålformiga (andliga) och den fasta fysiska materien, eftersom vatten och en del andra vätskor har förmågan att leda elektricitet. Och medvetandet och livskraften är ju, som Martinus alltså påvisar, av elektrisk natur. I en fysisk kropp som är helt förtorkad eller mineraliserad finns alltså inte längre något medium som kan leda eller fortplanta medvetandets strålformiga materia till den mest ”förtätade” fysiska materien.

Det är inte många år sedan forskarna trodde sig veta att vår jord var det enda vattenklotet i vårt solsystem, och därför också det enda ställe i solsystemet där liv i biologins mening haft förutsättningar att kunna utvecklas, eftersom det som sagt är ett villkor för alla av oss kända former av biologiskt liv. I dag tror samma forskare att jorden inte ens är det mest vattenrika klotet i vårt solsystem!

Utforskningen av Jupiter och dess månar genom NASA:s sond Galileo på 1990-talet har gett forskarna starka indikationer på att i synnerhet månen Europa har en gigantisk och globalt omfattande saltvattenocean under sin isiga yta, och Galileo fann också indikationer på att ett par andra av Jupiters stora inre månar – Ganymedes och Callisto – gömmer på vattenoceaner under det istäcke som kan ses på deras yta. Och åtminstone när det gäller Europas globala ocean är den enligt forskarna så djup att den samlade vattenmängden där – trots att denna himlakropp inte är större än vår egen måne – förmodligen är större än den samlade vattenmängden på vårt eget till ytan betydligt större klot!

Och nu tyder de senaste forskningsresultaten från i synnerhet den pågående utforskningen av Saturnus och dess månar via NASA:s sond Cassini på att det finns fler vattenklot – med förutsättningar för organiskt liv – i vårt eget solsystem. Det är framför allt två av Saturnus månar som står i fokus för forskarnas intresse: den stora och på många sätt planetlika – till och med jordlika (NASA:s forskare kallar den ”jordens systervärld” i vårt eget solsystem) – Titan och den lilla Enceladus, som bara är 1/10 av Titans storlek

En värld där allt flyter

”Allt flyter” sa den gamle grekiske filosofen Herakleitos, och det kunde nog stå som en passande rubrik eller överskrift för tillvaron på Titan. Forskarna menar sig nämligen nu ha funnit bevis för att “landmärken” på Titans yta, som man har följt genom återkommande observationer från Cassini, flyttar på sig – man har uppmätt differenser på upp till 30 km för vissa av dessa “landmärkens” geografiska placering eller position när man jämför olika observationstillfällen. Att “landmärken” på ytan flyter omkring på det sättet är svårt att förklara på något annat sätt än att Titans kontinenter flyter omkring på ett underjordiskt världshav, menar forskarna. Och man menar också att detta världshav består av vatten till skillnad från de hav och sjöar Cassini fotograferat uppe på kontinenternas yta, som man tror består av metan och etan – ämnen som kan existera i flytande form vid mycket låga temperaturer. Titans låga densitet eller täthetsgrad, liksom även karaktären på dess radioekon, tyder också på att den består av en kombination av vatten och sten.

Om Titan har en underjordisk global vattenocean som värms upp från dess egen “solenergi” eller varma inre kärna, så blir den, i kombination med sin övriga miljö av varierande och komplexa organiska ämnen i atmosfären och på ytan, astrobiologiskt högintressant, menar forskarna (1). Enligt exempelvis den franske planetforskaren Gabriel Tobie kan Titan ha erbjudit speciellt goda betingelser för utveckling av liv. ”Organisk [kolvätebaserad] kemi och varmt vatten erbjuder mycket goda betingelser för livets uppkomst”, säger han (2)

Om denna globala ocean verkligen existerar under Titans kontinenter och yta, så betyder det kanske att den är vårt solsystems mest vattenrika klot. Forskarna förmodar nämligen att denna ocean kan vara upp till 300 kilometer djup! (3)

Fler vattenklot

Ett ytterligare för forskarna högintressant vattenklot i det ”minisolsystem” som utgörs av Saturnus och dess månar är, som ovan nämnt, den lilla Enceladus, vars sydpolsområde uppvisar solsystemets största och mest spektakulära gejserfenomen, där man funnit vatten, värme och organiskt material! Det läcker ut så mycket värme vid frakturer i isen i sydpolsområdet att temperaturen där är dubbelt så hög som i de omgivande områdena, vilket gör att forskarna tror att det strax under isen där finns vatten i flytande form (4).

Ytterligare ett litet klot – inte särskilt mycket större än Enceladus – som forskarna numera betecknar som astrobiologiskt intressant är den lilla “dvärgplaneten” Ceres (5), som ligger i det s.k. asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Ceres blev, när den upptäcktes i början av 1800-talet, först klassificerad som en planet, men senare, när många andra kroppar upptäcktes inom samma område, betecknad som en bland dessa, dvs som en asteroid. Nu är den sedan 2006 uppgraderad till en “dvärgplanet” (alltså samma kategori som t.ex. Pluto numera också tillhör enligt Internationella Astronomiska Unionens senaste definitioner och klassificeringar), eftersom den, även om den befinner sig i asteroidbältet, uppenbarligen är en planetkropp. Den har nämligen till skillnad från andra kroppar i detta bälte både en sfärisk form och andra för planetkroppar karakteristiska kännetecken. Och inte nog med det. Den är alltså också mycket intressant ur astrobiologisk synvinkel, och kommer därför att få besök av en NASA-sond, som går in i omloppsbana runt den 2015. Också här finns det nämligen indikationer på en ocean av flytande vatten och att den har en tunn atmosfär innehållande vattenånga. Den amerikanske planetforskaren Peter Thomas har gjort en hypotetisk beräkning eller uppskattning att Ceres skulle kunna rymma omkring 200 miljoner kubikkilometer vatten, vilket är mer än allt färskvatten – alltså allt vatten som inte är salt – på jorden.

Världsbildskonsekvenser?

Vi har alltså nu flera himlakroppar i det yttre solsystemet, som forskarna betecknar som “astrobiologiskt intressanta”. Att det är spännande, tycker säkert många. Men kan det också ha vidare implikationer för vår hela vår världsbild?

Somliga framstående representanter för naturvetenskapen har redan gett uttryck för detta. Om man lyckas finna bevis för liv – enligt naturvetenskapens definitioner av detta begrepp – på andra klot i vårt eget solsystem, så finns det mycket som talar för att hypotesen att livets utveckling på vår egen planet är ett resultat av en sällsam och lyckosam slump eller tillfällighet på allvar kommer att ifrågasättas eller sättas under debatt också inom den naturvetenskapliga världen. Vissa forskare spekulerar om att ”livet” på något sätt kan vara ”inbyggt i universum” – och således vara ett fenomen av mer universell natur.

Vad är då Martinus syn på detta? Ja, Martinus menar ju för det första inte att liv “skapas” eller “uppstår”, eftersom det är ett evigt “något som är”, som aldrig har blivit till och aldrig kan upphöra att vara till. I sin identitet som “skaparens” egen dimension är det ju upphovet till det “skapades” dimension, dvs allt det som har början och slut, som t.ex. vår egen fysiska värld eller planet. Vad är det då som sker när “liv” i naturvetenskaplig eller biologisk mening uppstår, som det t.ex. gjorde för 3-4 miljarder år sen här på vår planet?

Det som sker är helt enkelt att liv inkarnerar överallt där betingelser för det finns – till och med om dessa betingelser är skapade på konstgjord väg av naturvetenskapen själv (som ju sker t.ex. i samband med “kloning”). Om detta skriver Martinus i Livets Bog del 6 stycke 2167. Enligt den andliga vetenskapen kommer vi alltså att finna organiskt liv överallt där förutsättningarna eller betingelserna för det finns!

Sedan hör det också till saken att samma fysiskt-organiska liv kan manifestera sig på ett oändligt varierat sätt eller i oändligt varierade former i olika ”kosmiska utvecklingsbanor”, som Martinus kallar det (6), varav vi här på vår planet bara är i kontakt med en bråkdel av de möjligheter och variationer som här står till buds. Det är alltså inte ens säkert att vi och vår naturvetenskap skulle känna igen fysiskt-organiska livsformer på ett annat klot just som livsformer.

Detta med olika ”kosmiska utvecklingsbanor” gäller inte bara vårt eget spiralkretslopp, där vi kan iaktta olika ”banor” eller arter som t.ex. däggdjurens, fåglarnas och insekternas. Det gäller ju i säkert lika hög grad det Martinus kallar klot- eller planetspiralen. Varje klot är – eller har en gång varit – en organism för ett levande väsen, även om det saknar det som dagens naturvetenskap definierar som ”livsyttringar”. Vad ska man exempelvis säga om de stora ”gaskloten” i vårt solsystem? De tillhör uppenbarligen en annan ”kosmisk utvecklingsbana” i ”klotspiralen” än jordklotet gör, men är därför inte mindre levande. Cassini-sonden har exempelvis nyligen registrerat att det på Saturnus finns ”elektriska stormar” med blixturladdningar som är 10 000 gånger starkare än de starkaste som förekommer här på jorden. Sannerligen inga svaga ”livsyttringar” alltså…

NASA:s ”Life Detection Section” lär – liksom alla andra “livsyttringsforskare” – ha mycket spännande att se fram emot!

Ps. ”Titaner” på Titan?

I artikeln ”Astrobiologi och världsbild” på annan plats i detta nummer av Kosmos, kan man bl.a. läsa om den vattenocean som enligt forskningens senaste resultat förmodligen finns dold under ytan på Saturnus stora måne Titan. I nr. 1-2009 av tidskriften Illustrerad Vetenskap kan man också läsa att enligt de senaste beräkningarna och mätningarna av Titans densitet eller täthetsgrad består omkring halva klotkroppen av vatten! Citat:

”Dessutom tyder månens låga densitet på att den består av upp emot 50 procent vatten, och detta får alltså forskarna att tro att Titan hyser en enorm ocean.” (Illustrerad Vetenskap 1-2009 sid. 22).

I samma nummer av Illustrerad Vetenskap kan man som en förannonsering av en annan artikel som kommer i nr. 2-2009 läsa följande:

” Ju djupare ned vi kommer i oceanerna, desto större blir djuren. Kylan, mörkret och det höga trycket ger speciella livsvillkor, som får djurarterna att växa till groteska storlekar – ofta är de 10, 30 och 50 gånger större än sina närmaste släktingar vid ytan.” (Illustrerad Vetenskap 1-2009 sid. 90).

Om Titan har en så enormt djup vattenocean – mycket djupare än någon ocean på jorden – som forskarna nu alltså tror, så kan man ju undra hur stora ev. djur i djupet av denna ocean kan bli. Blir de kanske som ”titaner”? 😉 ”Titanerna” var ju i den grekiska mytologin ett slags jätteväsen… Kanske verkligheten här återigen visar sig överträffa dikten eller myten?

Noter:

1) http://www.astrobio.net/exclusive/5527/antifreeze-on-titan-could-affect-its-chances-for-life

2) NewScientist.com news service 2008-03-20 http://www.newscientist.com/article/dn13516#.UcV2-z7AVj1

3) NewScientist.com news service 2008-03-20

http://www.newscientist.com/article/dn13516#.UcV3MT7AVj1

4) National Geographic News 2008-03-26 http://news.nationalgeographic.com/news/2008/03/080326-moon-geysers.html

5) http://en.wikipedia.org/wiki/Ceres_(dwarf_planet)

6) Se Martinus symbol ”kosmiska utvecklingsbanor” (symbol nr. 29 i Den Eviga Världsbilden del 3 och nr. 8 i Livets Bog del 1).http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-29/

Illustrationer:

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/17/Titan_Earth_Comparison_at_29_km_per_px.png

Bildtext: En skalenlig storleksjämförelse mellan ”storasyster” jorden och ”lillasyster” Titan. Frågan är vem som rymmer mest vatten?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/16/Ceres_Earth_Moon_Comparison.png

Bildtext: En skalenlig storleksjämförelse mellan Ceres, månen och jorden. Frågan är vem av dem som rymmer mest färskvatten?

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2009.

Fler artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra finns på dessa länkar: