Vad är intelligens? Ja, det är inte ens forskarna på området helt eniga om. Man har ännu inte kunnat komma fram till en enhetlig och heltäckande definition av vad begreppet innebär. Under en period definierades intelligens som ett uttryck för ”den snabbhet med vilken tankarna följer på varandra” som en engelsk filosof formulerade det. Men efter hand har begreppet vidgats och dagens intelligensforskare talar ofta om olika slags ”intelligenser” och vilka och hur många dessa är debatteras fortfarande livligt inom forskarvärlden. Enighet verkar dock råda om att intelligens både avser förmågan att uppfatta och förmågan att använda sin erfarenhet och kunskap i nya situationer – liksom också förmågan till abstrakt tänkande.
Att forskarna själva ännu inte helt har kunnat enas om vad intelligens är har dock inte hindrat dem från att under det senaste århundrandet utveckla olika metoder för att ”mäta” denna svårfångade storhet i form av så kallade IQ-test (IQ=intelligenskvot). I dessa IQ-test har 100 poäng varit ett ”riktvärde” för att ange det som kallas en ”genomsnittslig IQ”. Den som fått över 100 poäng på ett sådant test har alltså ansetts ha ett IQ över genomsnittet, och omvänt har ett testresultat under 100 tolkats som ett IQ under genomsnittet.
Flynn-effekten
Ett fenomen som till en början gjorde forskarna konfunderade var dock att det visade sig att de upprepade gånger fick revidera och ändra sitt test för att kunna hålla IQ-genomsnittet bland unga människor på 100. Det visade sig nämligen att de unga hela tiden tenderade att klara fler och svårare uppgifter än tidigare. Vad kunde orsaken till detta vara? Handlade det om brister i själva testet eller kunde orsaken kanske vara att de unga efter hand blev intelligentare? I dag är forskarna eniga om att orsaken till att IQ-testerna snabbt tenderade att bli ”föråldrade” är att intelligensen har ökat markant bland unga människor under de senaste decennierna. En sammanställning av IQ-mätningar på unga danska män vid värnpliktsmönstringen visade t.ex. en ökning med 10 poäng på 40 år. Och andra mätningar har kommit fram till en IQ-ökning med hela 20-25 poäng på 50 år.
En sådan IQ-ökning har kunnat konstateras i många länder, och den kallas ”Flynn-effekten” efter professor James Flynn på Nya Zeeland, som var den förste som systematiskt började jämföra gamla och nya resultat av IQ-test.
En annan indikation på denna snabba intelligensutveckling bland den yngre generationen är enligt vissa forskare den ”åldersrevolution” som under det senaste kvartsseklet ägt rum inom världens mest klassiska ”intelligensspel”, dvs schack. Från 1970-talet till mitten av 1990-talet sänktes nämligen genomsnittsåldern bland världens 50 bästa schackspelare från 38 till 29 år, och världens hittills yngste schackmästare var bara 12 år när han härom året vann sin titel!
Det unga polska schackgeniet Samuel Reshevsky när han vid blott 8 års ålder 1920 spelade en rad schackpartier samtidigt mot hågade äldre utmanare (han vann alla partierna). Var kommer en sådan extrem talang ifrån, kan man undra…? Bild: en.wikipedia.org/wiki/Samuel Reshevsky
Vad kan orsaken till denna snabba intelligensutveckling speciellt under de senaste decennierna vara? De flesta intelligensforskare tycks luta mot uppfattningen att orsaken antagligen kan sökas i det mycket komplexa moderna samhället, som på många sätt ger människor mer varierad och avancerad ”hjärnstimuli” än det som tidigare generationer var föremål för. Bara det faktum att de flesta människor i dag bor och växer upp i städer gör att de möter och kommer i närkontakt med många fler människor som påverkar dem på ett mer varierat och komplext sätt än vad som var fallet för de tidigare mindre urbana generationer vars liv från vaggan till graven inte omfattade så många möten med andra människor och livsstilar utöver vad den egna lilla hembyn hade att bjuda på (det var kanske också därför de s.k. ”byorginalen” – de som på något sätt var avvikande i förhållande till flertalets sätt att leva och uppfatta tillvaron – förr ofta väckte en sådan nyfikenhet och uppmärksamhet). Nutidens yngre generationer är också bättre utbildade och är dessutom föremål för en massiv ”input” eller stimuli via datorer, TV och andra media. Allt detta bidrar till att ge oss många och varierande intryck.
Den moderna hjärnforskningen visar att hjärnan fungerar på i princip samma sätt som en muskel. Ju mer den används och tränas, desto starkare blir den. Och omvänt: en hjärna eller en muskel som inte används eller tränas (läs: får för lite stimuli) förslappas eller tillbakabildas. Hjärnforskarna har i dag kunnat dokumentera att det finns ett direkt samband mellan hjärnstimuli och bildandet av nya hjärnceller och s.k. ”synapser”, dvs hjärncellernas inbördes ”kontaktytor” eller sammankopplingar.
Mentala stimuli och ”onaturlig trötthet”
I artikeln ”Onaturlig trötthet” (finns på svenska i boken Kosmiska lektioner 1) skriver Martinus att den utvidgade och intensifierade mentala stimuli som nutidsmänniskan är föremål för på sikt är till gagn och välsignelse för henne och hennes utveckling, men på kort sikt skapar det också obehagliga verkningar i form av just ”onaturlig trötthet”. Denna ”onaturliga trötthet” – som inte har med sömnbrist att göra – orsakas alltså till en del av de mycket omfattande och komplexa påverkningar och intryck som det moderna ”informationssamhället” utsätter nutidsmänniskan för på ett historiskt och utvecklingsmässigt helt nytt sätt. Också här kan vi se en analogi eller principiell likhet mellan hjärnan och våra muskler. En otränad muskel som påfrestas eller ansträngs drabbas ju av ”träningsvärk”. En sådan ”träningsvärk” kan alltså också drabba oss mentalt i form av ”onaturlig trötthet” i det andligt och mentalt ”otränade” tillstånd vi som jordmänniskor ännu befinner oss.
Det som i synnerhet kan göra denna ”onaturliga trötthet” till ett mer eller mindre permanent tillstånd hos individen är våra egna inre obalanser och konflikter, som kan ”ockupera” vår vidgade föreställningsförmåga med ett ändlöst och ofta ”martyriuminspirerat” spekulerande. Martyrskap är den största energi- och livskraftstjuv som finns. Och det är först när känsla och intelligens kommer i balans i vårt eget inre som vi definitivt kan övervinna dessa negativt eller livskraftsunderminerande spekulativa tillstånd.
Alla de mentala stimuli vi i vår tid utsätts för gynnar på kort sikt inte heller balanseringen av känsla och intelligens. Intelligensen utvecklas hos många i dag som sagt väldigt snabbt på kort tid, medan känsloutvecklingen normalt sker i ett annat och mer trögt eller långsamt tempo. Hur kommer det sig? I LivetsS Bog del 7 stycke 2408 skriver Martinus:
”Under det att intelligensen kan utvecklas genom erfarenhet och undervisning, kan humaniteten inte utvecklas genom undervisning. Den kan enbart utvecklas genom lidandeserfarenheter.”
Det betyder med andra ord att humanitet och empati inte kan läras teoretiskt utan endast praktiskt i livets egen skola. Och det är en något mer tidskrävande och långsam undervisningsmetod. Men å andra sidan sätter våra egna obalanser – t.ex. i form av en för starkt utvecklad intelligens i förhållande till känslan – fart också på känsloutvecklingen genom att en sådan obalans förr eller senare medför just lidandeserfarenheter i kraft av karma- eller ödeslagen.
Martinus definition
Hur definierar Martinus då intelligensen eller förståndet? I hans bok Logik kan man t.ex. hitta följande två intressanta och kompletterande definitioner:
”Då intellektualitet är detsamma som tankestabilisering, vilket åter vill säga detsamma som förmågan att tankemässigt stå i kontakt med verkliga sakförhållanden eller fakta…” (Kapitel 6).
”Att ha ett utvecklat förstånd betyder alltså att ha en framstående förmåga att konstruera planen för sitt handlingssätt och sin levnadsart till största möjliga gagn för uppfyllandet av ett önskat ändamål.” (Kapitel 1).
Det är alltså ”tankestabilisering” som gör oss till framgångsrika ”plankonstruktörer”. För att kunna konstruera eller skapa en ändamålsenlig plan för något vi vill åstadkomma eller uppnå måste vi alltså äga ett visst mått av ”tankestabilitet”. Är det då bara människan som här på vårt klot har förmågan ”att konstruera planen för sitt handlingssätt till största möjliga gagn för uppfyllandet av ett önskat ändamål?”
Intelligenta fåglar
För några år sedan hörde jag på ett naturprogram på svensk radio om ett rätt så raffinerat exempel på ett sådant ”plankonstruerande” också inom djurvärlden. Det var en banarbetare på SJ (Statens Järnvägar) i Sverige som berättade om en märklig iakttagelse han gjort i sitt arbete. Han hade flera gånger när han åkte s.k. dressin på en viss järnvägssträcka observerat att någon lagt grus eller småsten på själva järnvägsrälsen. Han tog för givet att det måste vara människor – antagligen barn – som roade sig med detta.
Men så en vacker dag när han var ute på något banarbete så kunde han på avstånd se att det var några kråkor som omsorgsfullt och noggrant var i färd med att lägga upp grus och småsten på järnvägsrälsen. Det gjorde honom naturligtvis nyfiken. Varför gör de så undrade han i sitt stilla sinne. Eftersom han gärna ville veta svaret på den frågan så fortsatte han på distans att observera vad som skulle ske. Gåtan fick sin lösning när ett tåg efter en stund passerade. Genast efter det att tåget passerat – och i kraft av sin tyngd krossat eller malt sönder gruset på rälsen till stenmjöl – så var kråkorna framme och pickade i sig detta stenmjöl som uppenbarligen innehöll något som de behövde. Ett sådant beteende måste väl sägas vara en tämligen avancerat konstruerad och iscensatt plan där ju kråkorna till och med utnyttjade människans teknik för uppfyllandet av ett för dem önskat ändamål?
Och i tidskriften Illustrerad Vetenskap nr. 16-2002 kan man läsa följande om våra intelligenta vänner kråkorna:
”Engelska biologer har upptäckt att kråkor är lika bra på att tillverka redskap som människans närmaste släkting schimpansen eller kanske ännu bättre.
Forskarna har länge känt till att kråkor på Nya Kaledonien tillverkar små redskap av till exempel blad för att få ut insekter ur ruttna träd. Nu har man emellertid för första gången undersökt kråkornas förmåga att tillverka redskap i ett egentligt experiment.
Biologerna försåg kråkorna med några centimeter långa bitar av ståltråd samt ett glasrör med några köttstycken på botten. Kråkorna kastade sig genast över ståltrådsbitarna, som de tog upp i näbben och böjde till genom att hålla ned ståltråden med fötterna. I nio fall av tio lyckades kråkorna tillverka en krok och få tag i köttbitarna på bottnen av glaset.
Enligt forskarna är det första gången man har sett ett djur helt medvetet tillverka ett redskap för en specifik uppgift. De anser därför att kråkorna i viss mån är kapabla att förbinda orsak med verkan, något man hittills trott att bara människan kan. I så fall är människan inte den enda varelse som kan tillverka redskap”. (Illustrerad Vetenskap nr. 16-2002 sid. 28).
Säkert är det så att inte bara människans intelligensutveckling gynnas och stimuleras av t.ex. det moderna stadslivet med alla intryck och möten som det innebär. Också de djur – som t.ex. kråkor och andra i dag delvis ”urbaniserade” fåglar – som valt att leva nära inpå människan och hennes boningar får sannolikt en forcerad intelligensutveckling i denna speciella och variationsrika livsmiljö. ”Lantlivets förslöande inverkan” (Karl Marx) är det alltså inte bara människan som är i färd med att lämna…
Enligt beteendeforskaren professor Otto Königs som har utfört intelligenstester för fåglar är de intelligentaste fåglarna emellertid vissa papegojfåglar som grå jako och gulpannad amazon. På svensk TV kunde man för några år sedan se en mycket intressant dokumentär om just en grå jako som var född och uppväxt i en forskarmiljö i USA och som på intelligenstester av olika slag presterade på nivå med förskolebarn (samma nivå som delfiner och schimpanser också kunnat prestera i intelligenstester anpassade för dem enligt vad som sas i dokumentären).
Det var fascinerande att se hur fågeln kunde svara rätt på forskarnas frågor – på oklanderlig amerikansk engelska dessutom! Ett av dessa intelligenstest var t.ex. konstruerat så att forskarna visade papegojan olika typer av ting. Ibland hade tingen samma färg, men olika form och ibland var det omvänt. Sedan frågade forskarna (på engelska): “Vad är skillnaden?”. Papegojan skulle alltså svara antingen färg eller form, och eftersom det rätta svaret skiftade i olika situationer måste den i varje ny situation dra en ny slutsats. För att dra nya och unika slutsatser i varje situation krävs intelligens, där duger det inte med instinkt, menade forskarna, så därför hade man konstruerat testet på det sättet att det rätta svaret varierade i olika situationer. Men vår papegoja svarade ofelbart rätt i de olika situationerna. Ibland svarade den “shape” (form) och ibland “colour” (färg) på sin oklanderliga amerikanska engelska. Det var en minst sagt imponerande – och rörande – demonstration av att människan med avseende på det vi kallar intelligens inte är så unik som hon gärna velat tro sig vara…
”Människor” i andra utvecklingsbanor
Fåglar tillhör ju – liksom t.ex. insekter – en annan ”kosmisk utvecklingsbana” än det vi gör (se t.ex. Livets Bog del 1 stycke 285). Det betyder ju att de kommer att nå människostadiet – mentalt och moraliskt – i sin egen organismprincip. En ”människa” behöver inte nödvändigtvis gå på två ben. Hon kan – kosmiskt sett – se ut på ett oändligt antal varierande sätt. Beteckningen ”människa” avser i denna mening nämligen inte yttre eller fysiska egenskaper (i det avseendet är det ju för övrigt inte mycket som skiljer oss från många andra däggdjur). Och Martinus menar att det redan i dag på vårt klot finns ”jordmänniskor” som går på fler än två ben. Men de är så små och ser så annorlunda ut att det inte är helt lätt för oss att igenkänna dem som våra ”likar” utvecklingsmässigt sett. Men vi kan inte undgå att imponeras av deras samhällsbyggarkonst när vi t.ex. studerar den komplexa strukturen i en myrstack eller i termiternas gigantiska ”skyskrapor” på sydligare kontinenters savanner.
Nu har forskarna också upptäckt att det finns myrsamhällen som sträcker sig långt utöver eller bortom den egna stackens fysiska gränser. Det största ”myrimperium” som hittills upptäckts sträcker sig över 6 000 kilometer genom en stor del av sydeuropa från Italien till Portugal! Ett myrornas eget ”romarrike” som består av många miljarder individer.
Danska, franska och schweiziska forskare menar sig ha bevisat att det verkligen rör sig om ett enda samhälle. De har nämligen parat ihop myror från olika delar av den väldiga kolonin och konstaterat att det inte finns någon aggressivitet mellan dem. Dessa myror börjar i stället – till skillnad från de flesta andra myror från olika stackar – genast samarbeta, vilket ses som ett tecken eller bevis på att det är individer från samma samhälle eller koloni.
Dessa myror tillhör sorten argentinsk myra och har sannolikt kommit till europa som fripassagerare på importerade växter. Myran dominerar nu insektsfaunan i de berörda länderna i sydeuropa. Också alltså ett exempel på en djurart som på ett begåvat sätt förstått att utnyttja eller dra fördel av de kommunikationsmedel som den mänskliga intelligensen skapat… Men eftersom jorden är ett klot där däggdjuren – i kraft av i första hand sin fysiska storlek – har “herraväldet”, så kan detta inte vara ett verkligt “hemklot” för insekterna. Ett “insektsklot” måste alltså vara ett klot där insekterna är den främsta och dominerande livsformen, och där de kan utvecklas till färdiga människor i sin organismform.
Som jag förstår eller tolkar Martinus är det alltså bara ett begränsat avsnitt av sin utveckling från djur till människa som insekterna kan gå igenom här på vårt klot. Men uppenbarligen finns det också inom detta begränsade avsnitt vissa utvecklingsskillnader. Om man t.ex. jämför dessa argentinska myror eller varför inte de s.k. “vävarmyrorna” – som bygger komplicerade samhällen med en avancerad form av “jordbruk” (bl.a. svampodlingar och “boskapsskötsel” av bladlöss som de vårdar och “mjölkar” ungefär som vi mjölkar kor) – med exempelvis små “svartmyror” som lever i enkla jordhålor under stenar och dylikt, så verkar det onekligen vara en viss skillnad i utvecklingsnivå. Kanske ungefär samma skillnad som mellan “grottmänniskans” och den jordbrukande människans?
På vår utvecklingsresa har vi alltså sällskap av medresenärer som är på väg mot samma resmål som vi – om än ibland längs andra vägar eller ”kosmiska utvecklingsbanor”. En vacker dag när vi inte bara har tillgång till en utvecklad intelligens, utan också en utvecklad kärleksförmåga och – i kraft därav – en kosmisk klarsyn, kommer begreppet ”gränslös underhållning” att få en helt ny dimension eller innebörd. Då kan vi nämligen kommunicera och underhålla varandra obehindrat över alla gränser. Att vi vandrat längs olika vägar eller banor för att komma till vår gemensamma destinationsort blir då inte en faktor som separerar oss åt utan tvärtom en källa till ömsesidig glädje och välsignelse. En praktiskt taget outsinlig källa till att berika, inspirera och glädja eller kort sagt underhålla varandra i den sanna kosmiska ”gränslöshetens” anda och tillvaro.
Källor:
Illustrerad Vetenskap nr. 16-2002
Illustrerad Vetenskap nr. 12-2003
Aftonbladet den 19/4 2002
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-10 2004.
Se också de bägge kommentarerna nedan med några intressanta länkar – med bl.a. videoklipp – som handlar om saker som berörs i artikeln ovan.
Se ev. också dessa artiklar:
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/myrornas-sprak/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/sjalvuppoffrande-myror/
https://www.kosmiskresenar.se/notiser/geniala-hjarnor-i-miniformat/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/begavade-fiskar/