I denna artikel ska vi titta lite närmare på begreppen ”personkemi” och ”kosmisk kemi” för att utröna om de har något med varandra att göra och vad det i så fall betyder i våra liv.
Från min skoltid har jag vissa explosiva minnen. Alltifrån kemisalen, där turbulenta energier och krafter i gasform ibland kunde åstadkomma oväntade effekter, till skolgården, där inte mindre turbulenta energier ofta var i rörelse. Jag kommer också ihåg att jag upplevde dessa turbulensens energier från “insidan”, d.v.s. i mitt eget sinne. Någon gång så starkt att jag fortfarande har en mycket levande minnesbild av vad tankeklimatet “helig vrede” innebär. Det är inget angenämt minne. Men jag är tacksam för att jag har upplevt det, eftersom sådana erfarenheter är ett oundgängligt hjälpmedel för att lära känna sig själv och sina egna själskrafters natur.
Att dessa krafter och deras olika reaktioner är en fråga om överfysiska ämnens kemi – analog med de fysiska ämnenas kemi – är fortfarande okänt för den etablerade vetenskapen. Men det är intressant att konstatera att denna föreställning – med eller utan vetenskapliga motiveringar – alltmer tycks vinna insteg i det allmänna medvetandet. Ett uttryck för det är begagnandet av begreppet “personkemi” som blivit allt vanligare på senare år. Vem som myntade begreppet vet jag inte, men det är en tämligen modern företeelse, som snabbt blivit populär i det allmänna språkbruket (åtminstone i Sverige).
Livets upplevelse – en fråga om kemi
Vad menar man då med “personkemi”? Om man ska försöka sig på en definition, så kan man kanske säga att “personkemi” handlar om relationskvaliteter. Relationskvaliteter är i sin tur detsamma som reaktionskvaliteter. En reaktion kan vara uttryck för harmoni eller disharmoni. Den kan vara uppbyggande eller nedbrytande. Det gäller både i den fysiska kemins värld och i den värld av relationer som är personkemins. “Kemi” kan man alltså definiera som läran om ämnenas reaktioner. Eller annorlunda uttryckt: läran om orsak och verkan. Genom att ämnena är “trofasta”, d.v.s. alltid reagerar på samma sätt (salt smakar alltid salt t.ex.), blir det möjligt att tillägna sig kunskap om orsak och verkan.
Livets upplevelse är alltså en fråga om kemi – en fråga om inlärandet av ämnesreaktioner. Ämneslagen (=ämnenas “trofasthet”) är sålunda betingelsen för detta inlärande. Martinus säger att kosmisk kemi är kosmisk språkundervisning. Ett språk vars ord och meningar utgörs av ämnenas reaktioner. Liksom människan genom erfarenhet och iakttagelse efter hand har lärt sig lagbundenheten i de fysiska ämnenas reaktioner, så är hon nu på väg att lära sig lagbundenheten i de överfysiska eller mentala ämnenas reaktioner. Det är alltså studiet av dessa ämnens reaktioner som Martinus kallar “kosmisk kemi”.
En personlig kemi
I princip är det således ingen skillnad på den vanliga fysiska kemin och den kosmiska kemin. I båda fallen är det en vetenskap om ämnesreaktioner. Det finns emellertid en viktig skillnad som betingas av de studerade objektens olikhet. I det ena fallet (den fysiska kemin) befinner sig ju dessa objekt utanför människan själv, medan de i det andra fallet (den kosmiska kemin) befinner sig inom forskaren – i hans eller hennes egen mentalitet. Det betyder att medan det fysiskt-kemiska experimentet kan äga rum på betryggande avstånd från forskaren, så kan det kosmiskt-kemiska experimentet bara ske med forskarens eget liv eller egen själ som insats. Den kosmiske kemikern (vilket vi alla – medvetet eller omedvetet – är) får på sin egen kropp och själ erfara de behagliga eller obehagliga konsekvenserna av sina egna experiment i mentalitet och livsföring. Därför kan man säga att kosmisk kemi är en fråga om personkemi också i den betydelsen att det är en personlig kemi eller forskning. Det är en personlig forskning som vi alla utan undantag är involverade i – i och med att vi tänker, handlar och upplever.
Mentala energier och våglängdsområden
En viktig del av vad vi upplever är våra relationer till omgivningen eller medmänniskorna, d.v.s. det man normalt menar med begreppet “personkemi”. Dessa upplevelser är ju, som vi alla vet, av skiftande slag. De kan uttrycka alla grader i skalan från harmoni till disharmoni. Vad är det då som gör att vi känner oss mer i harmoni med vissa människor än med andra?
Ja, det är uteslutande en fråga om “kemi” – en fråga om vilka energier vi växelverkar med i vår mentalitet. I språket har vi också ett uttryck för detta. Vi säger att människor kan vara “på samma våglängd”. Och det är en riktig analys av situationen, kosmiskt-kemiskt sett. Energier – även mentalitetens energier eller “kemikalier” – har nämligen alltid vissa frekvenser eller våglängder, eftersom de är uttryck för rörelse eller vibration. Detta skapar olika mentala “våglängdsområden” – områden av mentala energiblandningar som mer eller mindre vibrerar på samma våglängd. Att de vibrerar på samma våglängd betyder alltså att dessa individer växelverkar med samma mentala energiblandningar. Vilka är då dessa energier?
Ja, det är inte minst på detta område som Martinus världsbild öppnar en helt ny – och synnerligen praktiskt användbar – kunskap för oss. En kunskap som gör det lättare att förstå både vår egen och vår nästas mentalitet. En kunskap som därför också ger den näring som behövs för att toleransens och förlåtelsens frö ska växa i vårt inre.
I den fysiska kemin finns 118 kända så kallade grundämnen. I den kosmiska kemin, som Martinus världsbild avslöjar för oss, finns bara sex “grundämnen” eller grundenergier (Martinus nämner visserligen också en sjunde energi – moderenergin – men eftersom den alltid manifesteras genom de sex andra energierna kan vi i detta sammanhang förbise denna). Men dessa kan i gengäld kombineras i det oändliga. Allt skapat, d.v.s. både den fysiska materien och vårt psyke, är sammansatt eller uppbyggt av dessa sex energier. Energierna representerar sex egenskaper eller funktioner som Martinus benämner: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne.
När det gäller en närmare definition och utredning av de olika energiernas natur måste vi hänvisa läsaren till Martinus egen litteratur (t.ex. kapitel 10 “Jagets eviga kraftkällor” i Livets Bog del 2), eftersom utrymmet här inte tillåter detta.
Grundenergierna och utvecklingen
I detta sammanhang vill jag bara framhålla utvecklingsaspekten i vårt umgänge med de kosmiska “kemikalierna” eller energierna. Vilka energier vi huvudsakligen begagnar oss av beror alltså på vårt utvecklingsstadium. På ett mer primitivt eller ointellektuellt stadium är instinkt, tyngd och primitiv känsla dominerande ingredienser i mentaliteten, medan utvecklad eller human känsla, intelligens och (i någon grad) intuition alltmer kommer att prägla vårt mentala framträdande allt eftersom vi utvecklas.
Men eftersom det är frågan om en utveckling eller förvandling, så har personkemins kosmiska kemi också en tidsaspekt som vi bör uppmärksamma. Människorna i vår omgivning kan således representera såväl vår forntid och framtid som vår nutid. De som representerar vår forntid är bärare av en mentalitet och ett beteende som vi är mer eller mindre mätta på. Eftersom mättnad alltid medför en frånstötning mot föremålet för mättnaden är det i förhållande till dessa individer i omgivningen som vi upplever de största problemen på personkemins område. Vi känner oss helt enkelt inte på våglängd med dem. De har andra intressen, värderingar och ideal än vi själva har. Det är sådana skilda våglängdsområden som är upphovet till krig och konflikter i alla former. Vi ser detta krig mellan folk och nationer, vi ser det i form av politiska och religiösa strider, vi ser det på arbetsplatser, i föreningar och inom familjen. Vi ser det kort sagt överallt och på alla nivåer i samhället.
Antipati och sympati
Den stora utmaningen för den som vill vara en pionjär för fredens och framtidens kultur blir därför att övervinna sin tendens till att känna antipati mot dem som tillhör helt andra våglängdsområden och som därför är nödsakade att ha helt andra ideal och värderingar än man själv har.
Men är det inte ofrånkomligt att man känner en sådan antipati? Antipatin beror ju, som nämnt, på ens egen mättnad på praktiserandet av de ideal och den livsföring som hör till dessa andra våglängdsområden. Vi konstaterade ju också nyss att mättnad ger upphov till frånstötning (man vill inte ha mer), och är inte denna frånstötning detsamma som antipati?
Det är riktigt att all antipati är baserad på frånstötning (mättnad), liksom att all sympati är baserad på tilldragning (hunger). Men – och det är ett viktigt men i detta sammanhang – detta betyder inte att vi alltid är nödsakade att befinna oss i de partiska sympati- och antipatireaktionernas våld.
Vi kan genom att utveckla oss i kärlek och intellektualitet höja oss till en nivå av opartisk sympati – en sympati för allt och alla; en sympati som är oberoende av partiska känsloreaktioner. En sådan sympati förutsätter överblick. Och överblick kan bara skapas som ett resultat av erfarenheter. På vissa områden av vårt liv har vi en så stor överblick – grundad på ett rikt erfarenhetsmaterial – att vi där redan nått stadiet för en mer balanserad eller opartisk sympati. Det gäller t.ex. i förhållande till de maträtter som vi älskar. Vi upplever ju efter intagandet av en sådan rätt en mättnad som gör att vi just då inte vill ha mer. Tanken på att äta mer framkallar alltså i denna situation en frånstötningsreaktion. Men det är en reaktion som ju inte är förbunden med att vi känner antipati mot maträtten eller mot ätandet som sådant. Vi vet av erfarenhet att vi förr eller senare kommer att bli hungriga igen och att vi då kommer att längta efter den maträtt som vi just nu inte kan tänka oss att äta mer av. Vår sympati för maträtten ifråga är alltså opåverkad av att vi för ögonblicket är mätta på den.
Men låt oss göra ett litet tankeexperiment: vi tänker oss att vi saknar den dagsmedvetna och erfarenhetsmässigt grundade överblick, som vi i dag har, över hunger- och mättnadsprocessens rytm. Vi är bara medvetna om det lilla nu där vi just upplever en överväldigande mättnadskänsla i förhållande till den mat som erbjuds oss. Men vi vet inget om orsaken till upplevelsen av denna känsla, lika lite som vi har insikt i att vi en gång i en mer eller mindre avlägsen framtid kommer att uppleva en helt annan känsla i förhållande till mat. Hur skulle vi i en sådan situation uppleva och värdera den företeelse som vi kallar mat?
Det räcker med att ställa frågan för att inse att vi under sådana omständigheter vore utelämnade åt den partiska känsloreaktion som mättnaden skapar. Men detta är ju just den situation som de flesta människor befinner sig i i förhållande till sin livsupplevelse. De har ingen överblick över eller förståelse för den hunger- och mättnadsprocess som sträcker sig långt utöver det nuvarande fysiska livets gränser. Därför måste de med nödvändighet uppfatta och värdera livet partiskt, d.v.s. med starka sympatier och antipatier.
Från partiskhet till opartiskhet
Tendensen att uppfatta och reagera partiskt finns nedlagd i oss alla som en mer eller mindre stark automatfunktion, och den upphör inte bara därför att vi genom den andliga vetenskapen fått en teoretisk förståelse för livets lagar. Däremot kan denna förståelse så ett frö i partiskhetens karga jordmån i vårt inre. Ett frö som genom fortsatt stimulans och näringstillförsel så småningom kommer att växa till ett träd som förgrenar sig i alla riktningar – därmed symboliserande den opartiska sympati som riktar sig till allt och alla.
Denna sympati kan inte vara baserad på enbart känsla. Så länge känslan inte befruktats av intellektets ljus eller solsken kan den inte höja sig över partiskhetens automatik. Det är ju i kraft av känslan som vi kan registrera behag och obehag (alla sinnesintryck är djupast sett känslointryck). Och vad vi upplever som behag eller obehag beror i sin tur på hunger- och mättnadslagen (som vi sett i exemplet ovan med maten). Känslan är alltså i denna mening underställd och dikterad av lagen om hunger och mättnad. Det enda livsfacit som känslan som förnimmelseredskap kan förmedla till oss är därför “behag” och “obehag” (eller det vi kallar “gott” och “ont”). Men detta är inte livets högsta facit. Livets högsta facit är, framhåller Martinus, “allt är mycket gott“. Och det är det just i kraft av kontrasterna “det behagligt goda” och “det obehagligt goda“. Att både “behag” och “obehag” är någonting “gott” kan alltså inte känslan upplysa oss om. Här måste jaget ta hjälp av de intellektuella grundenergierna intelligens och intuition. Genom att denna insikt – som till en början bara är av teoretisk natur – alltmer integreras i vårt medvetande och väsen, så sker också en avgörande förvandling i vårt reaktionsmönster och sätt att uppfatta livet. Partiskhetens oreflekterade automatik ersätts av opartiskhetens oreserverade sympati.
För att kunna nå den opartiska sympatins manifestationsstadium måste vi också utveckla konsten att möta vår nästa till en nivå av sann livskonst. Martinus sa en gång: “jag är som smör”. Med det menade han att han kunde anpassa sig till alla situationer och alla slags människor. Lägg märke till att det här inte handlar om att utplåna sin egen identitet och viljelöst följa med strömmen. Smöret är mjukt och formbart – men det smakar ändå alltid smör!
Att denna osedvanliga förmåga hos Martinus gjorde djupt intryck på människor – även på sådana som inte anade vem han var – får man många exempel på i böckerna ”Martinus minnen” och ”Martinus – som vi minns honom”.
Liksom alla andra förmågor kan en sådan förmåga bara skapas som ett resultat av träning och övning. Och hur skulle vi kunna få den träningen eller övningen om vi bara mötte människor som vi var på våglängd med?
En skyddad tillvaro befrämjar inte andlig utveckling
Det är också därför som en munk- eller nunnetillvaro inte kan befrämja vår andliga utveckling. Det berättas att det i Österlandet finns exempel på så kallade “heliga män” eller yogis som brutit samman när de – efter att ha levt i en mer eller mindre isolerad munktillvaro – åter tvingats leva i det vanliga samhället. De har helt enkelt inte klarat av de påfrestningar och prövningar som det innebär att konfronteras med “vanliga” människor med alla deras ofullkomligheter och brister. Men det visar ju också att deras egen “helighet” eller fullkomlighet bara var en illusion – ett inbillat tillstånd betingat av att de levt i en skyddad tillvaro, som inte utsatt dem för de prövningar som det innebär att leva i det vanliga samhället.
En sådan skyddad tillvaro kan förvisso också te sig frestande för den som studerar den andliga vetenskapen. Det är svårt att leva i en omgivning som kanske är mer eller mindre oförstående eller negativ till det som uppfyller ens egen själ mest av allt. Själen måste ju ha näring, likaväl som kroppen, och i en omgivning som inte delar ens andliga intressen kan det kännas som att man lider av en konstant näringsbrist.
Hos alla oss, som i Martinus världsbild funnit den främsta inspirationskällan i vårt liv, finns en mer eller mindre stark längtan efter att uppleva en ny och djupare gemenskap. En gemenskap baserad på den framväxande mänskliga sidan i vårt sinne.
Jag kan ännu erinra mig känslan när jag en gång för många år sedan för första gången besökte “Martinus Center” i Klint. Det var en fantastisk känsla att befinna sig bland idel likasinnade, och att äntligen kunna prata helt öppet om det varav både hjärta och hjärna var fullt. Det hade jag aldrig upplevt tidigare, och det gjorde naturligtvis upplevelsen extra stark. Jag kan också minnas hur denna upplevelse födde en längtan efter att alltid få leva bland dessa underbara och inspirerande människor, och det var därför inte med helt lätt hjärta som jag den gången tog farväl av centret för att återvända till vardagen.
Denna längtan efter att få leva bland likasinnade har egentligen två sidor. Dels är den organiskt grundad, d.v.s. den är uttryck för en organisk själslig hunger efter gemenskap och samvaro, dels kan den också, som i mitt fall, vara uttryck för en längtan efter att få “förskott” på framtiden.
Forntid, nutid och framtid
När man en gång fått en glimt av framtiden, vilket man ju kan få t.ex. på “Martinus Center”, kan det vara svårt att återvända till nutiden. Men saken är den att vägen till framtiden går via nutiden. För att kunna skapa den framtid vi önskar måste vi i nutiden övervinna vår forntid. Det kan vi bara göra genom att konfronteras med denna forntid i form av vår nästa. I nuet skördar vi konsekvenserna av vår egen forntid och genom vårt sätt att möta denna skörd sår vi vår framtid.
“Att älska sin nästa som sig själv” blir i detta perspektiv en och samma sak. Det är ju sig själv – i forntids-, nutids- eller framtidsskepnad – man möter i form av nästan. Framtidsskepnaden är vår förebild eller ljusstod – den som vi ser upp till som vårt ideal – nutidsskepnaden är den som vi känner oss på våglängd med och forntidsskepnaden är vår skugga. Den skugga som vi ännu inte helt kunnat frigöra oss från. Men hur frigör man sig från en skugga?
Ja, det hjälper inte att stampa på den eller att förbanna den. Det enda som kan upplösa en skugga är ljus. När vi förmår att låta vår själs ljus genomlysa varje möte med nästan, så kommer alla skuggor från det förflutna att upplösas.
Denna förmåga är den största av alla konster – och därför också den som är svårast att tillägna sig. Den sanne livskonstnären använder alla palettens färger för att skapa den mest harmoniska framtoningen i varje möte; i varje livssituation. Han är en nyansernas och variationernas mästare. I hans arsenal ingår också – och inte minst – en gudomlig humor.
Humor bygger broar
Humor är en gudomlig egenskap som bygger broar mellan människors själar. När människor förenas i ett gott skratt sker något magiskt. De barriärer och den distans som kan finnas mellan samma människor i vanliga fall försvinner i det ögonblick det gemensamma skrattet bryter förskansningarna.
Humor – inte minst förmågan att kunna se på sig själv med en viss humoristisk distans – skapar nästan alltid en öppning och en värme i umgänget med andra – även i förhållande till dem som man kanske annars inte känner sig på våglängd med. Humor är helt enkelt vad man i kemin kallar en “katalysator” – en faktor som kan utlösa nya föreningar hos olika ämnen.
Det är säkert ingen tillfällighet att hum-or har samma ordstam som hum-an. Humor är nämligen en sant mänsklig eller human egenskap. Människan ensam bland jordens varelser – om vi bortser från den alltid gåtfullt leende delfinen – har förmågan att skratta och le. Skrattandet och den egenskap som utlöser skrattet, d.v.s. humorn, är ett resultat av djurets människoblivande eller förandligande. Det är – liksom språket – ett resultat av en själslig utveckling hos djuret som sätter det i stånd att ge fysiskt uttryck åt själslivets nyanser.
Att det finns olika slags skratt – liksom olika slags humor – och att den mänskliga halten i dessa kan variera motsäger inte denna analys. Det bevisar bara att den jordiska människan är en övergångsvarelse – att hon ännu inte blivit helt människa – och därför har hennes skratt och hennes sinne för humor ännu inte blivit helt “förmänskligat” eller humaniserat. Men det rubbar inte på det faktum att överallt där ett skratt vibrerar, är det i själva verket ett eko av djurets förvandling till människa som vi kan höra. Det är en högre världs toner som börjar bana sig väg genom djurets struphuvud.
Att humor är en fråga om kemi – i både kosmisk och fysisk bemärkelse – framgår också av det faktum att ordet “humor” ursprungligen är en beteckning för den balans eller avvägning mellan kroppens vätskor som ansågs bestämma en människas humör (man kan kanske i detta sammanhang tala om komisk kosmisk kemi).
Färgskiftningar
Att mäta balansen i olika vätskor – närmare bestämt syra-basbalansen – är också ett av de “klassiska” kemiexperimenten, som många säkert kommer ihåg från skoltiden. Denna balans konstateras ju med hjälp av lackmuspapper som fungerar som färgindikator. Av syror färgas det rött och av baser blått.
Detta fenomen har en motsvarighet också på personkemins område. Vi ändrar ju också färg i olika omgivningar och sammanhang. Vi har kanske en roll i familjen och en annan på arbetsplatsen eller i andra sammanhang där vi möter andra människor. En sådan färgnyanseringsförmåga är något som vi alla måste lära i livets skola. Det ingår i konsten att anpassa sig och vara lyhörd inför omgivningens behov. Men förmågan att skifta färg kan också – liksom hos kameleonten – vara ett sätt att lura eller bedra omgivningen. Den kan även vara ett uttryck för rädsla eller opportunism – en rädsla att avvika från “flockens” beteende. Vågar jag, t.ex. i ett sällskap där jag är bjuden, tacka nej till viss mat och dryck som bjuds, och som jag egentligen inte vill ha? Eller håller jag “god min” och försöker svälja obehaget?
Det blir naturligtvis en samvetsfråga för var och en av oss hur vi agerar i sådana situationer. Vi kan bara handla utifrån våra egna unika förutsättningar. Men vi har kanske anledning att rannsaka våra egna motiv för varför vi handlar på det ena eller andra sättet i många situationer. Där kan den kosmiska världsbilden hjälpa oss till självkännedom. Är mina grundläggande motiv för att göra si eller så själviska eller osjälviska? Det är en fråga som vi ofta har anledning att återkomma till i själsliga konfliktsituationer. En fråga som hjälper oss att hålla vårt samvete vaket. I förening med bön kan denna fråga bli vår inre ledfyr för att inte tappa kursen, och undvika grundstötningar och blindskär, på den äventyrliga seglats som livet är.
Nya blandningar och nya kvaliteter
I skolans kemiundervisning fick vi också lära oss att när man blandar olika slags vätskor får man en ny vätska med nya egenskaper eller kvaliteter.
Så är det ju även i de mänskliga relationernas värld. I dag talas det t.ex. mycket om hur invandringen från andra länder och världsdelar förändrar våra samhällen här i Skandinavien. Jag är själv uppvuxen på 1950-talet på en liten ort i norra Sverige. Där existerade på den tiden knappast några invandrare – i alla fall inte utomnordiska sådana – och jag kan fortfarande erinra mig vilken sensation det blev när ryktet spreds att någon hade sett en “neger” (som man sa på den tiden) på en gata i den lilla stadens centrum.
I dag bor jag i en förort utanför Stockholm där mer än hälften av invånarna har invandrarbakgrund. Jag bor i ett höghus och på mitt våningsplan är det bara jag som har ett svenskt namn. Där finns annars både afrikanska, arabiska och kinesiska namn. Hur annorlunda är inte den värld och det samhälle som barnen här i dag växer upp i jämfört med min barndoms svenska 1950-tal!
En annan aspekt eller ett annat resultat av den stora samhällsförändringen under de senaste årtiondena är att människor i dag mycket oftare än förr byter yrke och arbetsplats. “Skomakare bli vid din läst“, är ett gammalt talesätt som i dag känns väldigt avlägset. Många människor byter yrke flera gånger under en livstid, och andra – som kanske inte byter yrke – byter i alla fall ofta arbetsplats. Och när det kommer nya medarbetare till en arbetsplats, så betyder det ju nya inslag i “blandningen”; nya personkemiska sammansättningar och reaktioner.
Alla dessa förändringar är naturligtvis både påfrestande och stimulerande. Under alla omständigheter stimulerar det vår utveckling på ett helt annat sätt än i det gamla samhället där människor och förhållanden var fastlåsta på ett annat sätt. Den situationen betydde givetvis också för många en slags trygghet, som man i dag kanske tycker att man har förlorat. Men livet lär oss på detta sätt att verklig trygghet och tillit inte kan baseras på yttre, materiella faktorer. Den kan endast skapas i vår inre värld – som ett resultat av vårt gudsförhållande.
Det finns också ett annat fundamentalt område av de mänskliga relationernas värld, där tradition och gammal invand trygghet nu skakas i sina grundvalar. Jag tänker på den tilltagande upplösningen av den traditionella kärnfamiljen. Denna upplösning, som ju har sin djupaste orsak i den sexuella polförvandlingsprocess som Martinus beskriver, har många aspekter eller uttrycksformer. En av dessa aspekter läste jag för en tid sedan följande träffande karakteristik av i en tidning: ” Förr hade föräldrarna många barn, nu har barnen många föräldrar.”
Denna nya familjesituation skapar också en ny problematik i samlivet. Hos den traditionella kärnfamiljen finns ju nästan alltid biologiska band mellan föräldrar och barn i och med att barnen är föräldrarnas egen avkomma. Dessa biologiska band stimulerar och mobiliserar föräldrainstinkten och utgör därigenom ett skydd för avkomman. Hos den moderna familjen existerar inte alltid sådana band, eftersom den ena av de biologiska föräldrarna här blivit ersatt av någon annan, som saknar biologisk anknytning till den andra partens barn. Både den nya “föräldern” och familjens “gamla” barn befinner sig alltså i samma familj enbart – eller i alla fall huvudsakligen – p.g.a. en tredje part. Det är klart att denna situation i många fall skapar speciella personkemiska problem. Problem som inte blir mindre av att den biologiske förälder, som nu är ute ur familjebilden, ändå i kraft av barnen ofta har kvar en anknytning till sin gamla familj. Det är uppenbart att sådana familjeomständigheter ställer helt andra krav på tolerans och ömsesidigt hänsynstagande från alla inblandade parter än i den traditionella kärnfamiljen.
Den kosmiska kemins mission
I alla dessa förändringar, problem och konflikter, som blivit så dominerande i nutidsmänniskans liv, finns ett stort behov av mentala stabilisatorer eller hållpunkter. Den som saknar en sådan stabilisator blir ett lätt offer för sin egen mentalitets och sina egna känslors kastvindar och stormbyar.
Hur stabiliserar man då sina oroliga tankar och sina motstridiga känslor? Genom bön – inte minst genom att be för den eller dem som man kanske befinner sig i konflikt med – och genom att öva sig i att se att “allt är mycket gott“, d.v.s. genom att försöka se det gudomliga eller högre ändamålet i allt som sker. Detta kommer på sikt att stabilisera mentaliteten och livsglädjen. I skolans kemiundervisning fick vi inte bara lära oss att det finns vätskor och ämnen som kan förenas, vi fick också lära oss att det finns sådana som inte kan förenas eller blandas. Olja och vatten t.ex. På samma sätt är det i mentalitetens kemi. Där finns också ämnen som inte kan förenas – t.ex. glädje och sorg. Sorgen är som svarta oljeklumpar som inte löser upp sig i vårt mentala hav, utan flyter ovanpå som en seg, geggig massa och förorenar våra mentala stränder och vikar.
Dessa föroreningar hindrar alltså vår förening med den universella glädjens hav. Den kosmiska världsbilden hjälper oss att bli medvetna om dessa föroreningars natur och källa och vad vi kan göra för att få dem att upphöra. Den visar oss att de fysiskt-tekniska strukturer och underverk, som vi blivit i stånd att skapa med hjälp av den fysiska kemin och vetenskapen, bara är en förövning eller ett förstadium till det största underverket av alla: den glädjens och kärlekens struktur som vi nu, med hjälp av den kosmiska kemin, blir i stånd att skapa i vår egen mentalitet och i våra relationer till omgivningen och nästan.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6 och 7-1994