”Att vara nyfiken är en viktig del av att vara levande” läser jag att någon skriver på ett internetforum. Visst är det så. Nyfikenhet är ju djupast sett en hunger efter vetande. Och utan hunger kan det ju heller inte finnas någon mättnad. Att vara nyfiken handlar allså om själva ”spiralkretsloppets” – och därmed utvecklingens – djupaste drivkrafter.
Alla som varit i beröring med djur har säkert lagt märke till att nyfikenheten kan observeras redan hos dem. Under drygt 10 år hade jag t.ex. rikliga möjligheter att registrera detta fenomen hos en liten nymfparakit, som då var medlem av vår familj. Han älskade t.ex. att parkera sin organism och sitt ena öra tätt intill en bänkdiskmaskin, som vi hade under några år (han var alltså inte burfågel, utan kunde röra sig fritt inom hemmets väggar), för att lyssna på ljudet av det cirkulerande vattnet när vi körde maskinen. Och när vi öppnade maskinen för att tömma den efter det att den kört klart spanade han ivrigt med lång hals för att se vad som fanns där inne. På samma sätt när vi öppnade en skåpdörr som annars normalt var stängd. Då satte han sig uppe på skåpet och sträckte sin hals ner så långt som det över huvud taget var möjligt för att kunna spana in de spännande hemligheter som fanns i skåpet… Ja, till och med ett Martinus-foto (se bild nedan) väckte hans nyfikenhet – och tillgivenhet – av någon outgrundlig anledning ;-). Han kunde stå som förtrollad inför detta foto med lyfta vingar och ett huvud som hela tiden rörde sig i en slags bockande eller nickande rörelse. Jag minns speciellt en gång då det föreföll som om han nästan hamnade i ett slags trancetillstånd och stod så i mer än 5 minuter (jag tog tiden på klockan), ända till dess att ett högt ljud från TV:n i rummet intill plötsligt bröt förtrollningen… Jag funderade efteråt på om det var början på den religiösa principens tillblivelse hos djuret som jag här fått bli vittne till…
Och den religiösa principens tillblivelse har i hög grad med nyfikenheten att göra. Det är ju nyfikenheten som gör att djuret gör nya erfarenheter på gott och ont. Vissa av dessa erfarenheter är alltså förenade med upplevelsen av behag och andra med upplevelsen av obehag. Dessa erfarenheter blir alltså det som kommer att diktera djurets vilja i den ena eller andra riktningen, så att det kommer att sträva efter att upprepa upplevelser eller handlingar som skänkt behag och undgå sådana som medfört obehag. Det är alltså början till den process som vi kallar ”kunskapsinhämtande” – vars drivkrafter är desamma alltifrån växtens aningsupplevelse av behag och obehag fram till jordmänniskans ”ätande av kunskapens träd” – som vi kan se här. Men så länge individen inte har de kunskaper som är villkoret för uppnåendet av en obehagsfri tillvaro, så är ju han/hon i hög grad prisgiven åt främmande eller okända krafters spel. Och i denna existentiella utsatthet får individen behov av att appellera till en högre makts bistånd och vägledning. Så uppstår – baserad på en kosmisk instinkt- eller automatfunktion i individens övermedvetande – den religiösa principen hos djuret i jordmänniskans gestalt.
Nyfikenhet är alltså detsamma som det ”ätande av kunskapens träd” som en gång leder oss fram till mötet med ”livets träd”. I detta möte får nyfikenheten eller den andliga hungern till sist sin mättnad. Människans ätande på kunskapens träd har i dag fört oss långt ut på detta träds yttersta grenar, till och med långt bortom vår egen världs fysiska gränser, och samma ätande förde oss genom klyvandet av atomen ut på den allra yttersta grenen – i och med att vi därmed faktiskt också skulle kunna såga den gren som vi alla sitter på. Men människan har inte den makten, kosmiskt sett. Vår planet har inte gått igenom sina gigantiska och miljardåriga omvandlings- och utvecklingsprocesser för att sluta i en ”big bang”. Det finns en högre makt som bestämmer hur långt de destruktiva krafterna får lov att gå. Och gränsen för detta bestäms i sin tur av hur mycket obehags- eller lidandeserfarenheter vi behöver för att bli redo för mötet med ”livets träd” eller den kosmiska invigning som en gång kommer att göra oss alla till ett med denna högre makt eller, som Martinus också kallar det, ”Gudomens primära medvetande”.
På vägen mot detta mål för vår nuvarande kosmiska ”resa” kan vår nyfikenhet liknas vid en ”magnet” som drar till sig alla de för den slutliga destinationsankomsten nödvändiga upplevelserna och erfarenheterna. Den börjar som många små bäckar och åar, som på den moderna jordmänniskans stadium har blivit till något som närmast liknar en mäktigt frambrusande stormflod som sveper allt och alla med sig på sin färd mot uppgåendet i det stora havet. Det stora hav där alla bäckar, åar och floder till sist finner sin balans…
Martinus får sista ordet:
”Och till vad nytta den nyfikenhet som man ibland kan iaktta hos djuren, till vad gagn det väldiga forskar- och utvecklingsbehovet hos människorna, om det inte var för att de efterhand genom de erfarenheter, den kunskap och det vetande som de härigenom tillägnar sig, skall nå fram till en kulmination av vetande eller kosmiskt medvetande?” (Martinus: Artikelsamling 1 stycke 23:7).
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2013.