Enbart människor och enstaka högre utvecklade apor, som schimpanser och orangutanger, har förmågan att känna igen sig i en spegel. Så trodde i alla fall biologerna tidigare. Nu visar emellertid nya undersökningar att åtminstone även delfiner, elefanter och skator klarar detta av de djur som forskarna hittills utsatt för det som kallas ”spegeltestet”.
”Spegeltestet” brukar användas för att undersöka djurs självuppfattning, dvs för att undersöka om djuret förstår att det är sin egen kropp som det ser i spegelbilden. De flesta djur reagerar på spegelbilden på ett sätt som avslöjar att de tror att det är ett annat djur av deras egen art som de ser. På en TV-dokumentär, som handlade om denna forskning, kunde man t.ex. se att en babian som såg på sin egen spegelbild, samtidigt med sin ena hand famlade bakom spegeln för att försöka beröra den individ som den trodde fanns bakom spegeln.
Men när forskarna målade märken på t.ex. några delfiner och skator, som de bara kunde se i spegeln, så visade det sig att de använde spegeln för att undersöka de målade delarna på kroppen, vilket enligt forskarna betyder att de kan känna igen sig själva i spegelbilden. Och en elefant som ställs inför sin spegelbild använder spegeln för att undersöka sin egen kropp på ställen den annars inte kan se, som t.ex. i munnen (1).
Hos dessa senare djur avslöjar alltså deras reaktioner i samband med ”spegeltestet” att de faktiskt börjar kunna skilja på det Martinus kallar ”jag och det”, vilket djur alltså annars normalt inte kan. Martinus skriver:
”Det vanliga djuret har alltså ingen kännedom om sitt eget väsen. Det upplever blott den yttre världen. Det ser endast sådant som rör dess självbevarelsedrift. Det är endast koncentrerat på födan, maken och avkomman. Men dessa företeelser är alla något som finns utanför väsendet. Och endast det som sålunda finns utanför det självt, har väsendet förmåga att skaffa sig kännedom om eller upptäcka existensen av.” (2)
Och
” Väsendet känner inte sig självt, har aldrig tänkt på sig självt. Men efter hand som det ständigt måste uppleva reaktionen av den från dess eget väsen utströmmande energins möte med naturens energier, kan väsendet inte undgå att mer och mer upptäcka denna reaktion. Det befinner sig ju oupphörligt i denna reaktion. Och denna blir alltså den första formen för det levande väsendets insikt. Djurväsendet upplever alltså efter hand, att det finns något annat än det självt. Det börjar därefter att skilja mellan sig självt och detta andra.”(3)
”Med denna upptäckt (upptäckten av sin egen åtskillnad från omgivningen. Min anm.) börjar jaget uppfatta sig självt som ett levande väsen. Före denna upptäckt hade det i själva verket ingen aning om sin egen existens.” (4)
Martinus kallar alltså denna upptäckt ”den första formen för det levande väsendets insikt”. Här börjar således väsendets ”resa inåt”. Från att ha varit hundraprocentigt upptagen eller uppslukad av det som sker i omgivningen eller yttervärlden, börjar en ny reflektionsförmåga här att ta gestalt i väsendets egen inre värld. Det är startpunkten på en lång resa vars slutdestination är väsendets egen kosmiska invigning. Men då upplever samma väsen att också den egna fysiska organismen och dess skapade medvetande är en del av ”yttervärlden” i förhållande till dess verkliga ”jag”, och att detta ”jag” är den verkliga skaparen bakom allt som vi mött och möter på vår vandring genom livet. Då inser vi att hela denna vandring egentligen varit och är en kosmisk ”spegeltest” i den meningen att vi aldrig kan möta något annat än vår egen ”spegelbild” – i form av omgivningen och vår nästa! Det vill säga att all vår olycka såväl som lycka är vår egen skapelse, reflekterad eller återkastad till oss i kraft av den ”speglingsprincip” som kallas ”karmalagen” eller lagen om ”sådd och skörd”.
Noter:
1) Illustrerad Vetenskap nr 14-2009
2) Livets Bog 2 stycke 449
3) Livets Bog 3 stycke 685
4) Livets Bog 2 stycke 448
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-2010.
Ps. Se också kommentar nedan med några intressanta länkar med bl.a. videoklipp som handlar om “spegeltestet”!